Perfekta Prinsessan Pernilla

Förra fredagen var det tydligen linssoppans dag och eftersom jag alltid har varit en sådan som startar trender snarare än följer dem så lagade jag naturligtvis linssoppa redan kvällen innan. Ja, sån är jag liksom. Och ja, nu är det kanske 51 veckor kvar tills det är linssoppans dag nästa gång, men man kan ju faktiskt äta linssoppa andra dagar också. Man inte bara kan, man borde göra det. För det är billigt, det är mättande, det går snabbt och bäst av allt: det är GÖTT! Nu får ni ett fint recept på ännu en god linssoppa att tillaga när hungern faller på:

 

Ibland är matbloggsvärlden verkligen liten. Som när jag häromdagen surfade runt lite innan jag skulle skriva ett blogginlägg och ser att Sofie bloggat om precis samma sak som jag tänkt blogga om den dagen. Visst hade jag kunnat blogga om det ändå, men det kändes lite konstigt så jag väntade lite med det. Nu tycker jag mig däremot ha väntat färdigt, och det är ju faktiskt inte alls säkert att vi har exakt samma läsekrets. Mina fastrar och kusiner och sånt kanske inte alls läser Sofies blogg, och det vore ju taskigt att undanhålla dem det här goda receptet. Dessutom gjorde vi ju inte exakt likadant heller, sådär typiskt matbloggar-aktigt måste man ju ändra liiiite. Mendet var faktiskt jättegott, och alldeles sådär lagom jobbigt. Så testa det vetja, cirkulerar det i matbloggsvärlden så är det gott. Det kan man faktiskt lita på.

 

Annars så har jag hunnit med att baka två kakor, storstäda hela lägenheten och ta en långpromenad idag. Det kanske är nåt fel på mig men jag blir alltid mycket effektivare när det ösregnar ute. Nu ska jag mumsa lite mellanmål. Om jag hittar nåt att mumsa på.

 

Häromdagen skrev jag om hur vissa saker förändras med tiden, nu ska jag skriva om något som verkligen aldrig förändras. Det där med hur jag varje gång jag bakar småkakor säger till mig själv: "Fy fabian, vad gott det är med småkakor, varför bakar jag inte det oftare? Det måste jag ändra på!" Sen ändrar jag inte på det i alla fall. Fastän det är så fruktansvärt gott med småkakor. Dessutom är det ju så enkelt och så får man massor av kakor på en gång. Å andra sidan är det ju så fruktansvärt beroendeframkallande med småkakor, så det kanske är bra att jag inte gör det så ofta.

 

Förra veckan slängde jag ihop ett gäng riktigt goda småkakor, lite pilligare än vanliga småkakor men ändå inte så jobbigt så att man tuppar av. Receptet kommer från de där som vet hur det ska vara, en tanttidning alltså.

 

Det är så gött med kakor som ser ut som de möglat i mitten. Hoho. Möglet är det godaste, så det är ju bara trevligt faktiskt.

 

Annars har vi idag den trevliga kombon av bebis på jätteargt humör och en mamma med huvudvärk och illamående. Vakna sen 4.30 har vi varit också, för att göra det hela ännu roligare. Nåja, what doesn't kill you makes you bitter som man brukar säga, så det är väl bara att hålla ut. Och ta en kaka medan man väntar.

 

Det är lustigt hur saker förändras ändå. För lite mer än fyra år sen när jag och Jimmy precis hade flyttat ihop så var det ett himla gnäll så fort vi skulle äta vegetariskt. Det var som att Jimmy skulle dö av köttbrist bara han inte åt det på en dag. Förra söndagen skulle vi testa de berömda jordnötsbiffarna som lovordats runtom i hela matbloggosfären och Jimmys enda kommentar när jag stod där och rev morötter och hackade nötter var: "Vad spännande!" Så alla ni därute som skyller på era sambos eller barn för att ni inte äter så mycket vegetariskt, sluta med det. Fortsätt ge dem vegetarisk mat några gånger i veckan bara så löser det sig. Ni hjälper dessutom miljön och eran egen plånbok eftersom grönsaker är väldigt mycket billigare än kött. (Jag har ju en liten idé om att det borde gå att göra samma sak med fisk, men bara jag föreslår det så tittar Jimmy på mig som om jag föreslagit att vi ska käka krossat glas till middag.)

 

De där jordnöttsbiffarna då? Så sjukt goda. De godaste vegetariska biffar jag någonsin ätit vill jag säga. Lätta att göra och håller ihop hur fint som helst. Sen kan man äta dem lite hur man vill. Vi åt dem i pitabröd med grönsaker och fetaost. Men man kan ju äta dem med ris eller som wraps eller, ja. Hursom, bara ni äter dem!

 

"Pernilla, den stackaren, får hon aldrig någon paj längre?" Kanske ni har suttit där hemma och funderat på. För det är ju inte som att ni har viktigare saker att fundera på, det kan jag aldrig tänka mig. Väldigt omtänksamt av er att tänka så på mig, och jag får faktiskt paj emellanåt. Eller får och får, det är ju jag som lagar maten i det här hushållet så om jag vill ha paj så får jag ju laga mig en paj. Och det gjorde jag häromsistens. En riktigt god paj dessutom. Jag fuskade lite och använde filodeg som botten, men kompenserade upp det med ett fylla pajen med sparris. Älska sparris! Och så har jag lärt mig att om du vill ha en riktigt krämig paj så ska du använda keso i äggstanningen, blir hur fint som helst!

 

Som ni vet så älskar jag tanttidningar, mest för deras finfina recept. Cupcakes, cheesecakes, cakepops och Leila Lindholm i all ära. Men det är faktiskt tanterna som verkligen kan det här med kakor och kafferep. För att inte tala om hur de alltid känner ett behov av att skriva någon finurlig liten text om hur god just den kakan i receptet är och ge kakorna namn så att man verkligen vet att de är goda. För några veckor sen bakade jag till exempel: "Chokladkaka med smarrig kräm". Det var ju för väl att det inte var en chokladkaka med äcklig kräm. Men just denna gjorde faktiskt skäl för sitt namn, för det var faktiskt en fruktansvärt smarrig kräm. Såhär gjorde jag:

 

Om ni är såna där människor som "mår illa" så fort ni ser en påse vetemjöl eller tror att pasta gör så att man får hjärntumörer (borde inte typ hela Italien vara folktomt isåfall?) eller tycker att ni syndar när ni äter en bit rostbröd då kan ni nog klicka er härifrån nu. Om ni däremot är väldigt förtjusta i galet god mat så tycker jag att ni ska stanna kvar. För nu blir det HCHF. Det blir mumsig pasta med så krämig och god ost att man tror att man dött om hamnat i fredagspasta-himlen. Det blir nämligen en fruktansvärt god fredagspasta som jag snodde från Mårtenssons som i sin tur har lånat den av Jamie Oliver. Såhär gjorde jag:

 

 2 - 4 portioner

 

1 ask camembert 250-300 gram
2 vitlöksklyftor
färsk timjan
salt och svartpeppar
olivolja
100 g parmesanost
400 g pasta
150 g färsk spenat

 

Ta bort plasten runt osten,

ligger osten i en spånask så behåll asken och lägg tillbaka osten i den,

annars så funkar det jättebra att lägga osten i ett ark bakplåtspapper och sedan lägga den i en liten springform.
Skär ut en cirkel i ostens skal, ta bort och släng biten.
Skala och skiva vitlökarna tunt.
Lägg vitlök och timjan på osten, salta, peppra och ringla över oljan.
Ställ spånasken på en plåt, eller springformen på ett galler,

och ställ in osten mitt i ugnen på 175 graders värme i ca 25 minuter.

Osten ska ha fått fin färg på ovansidan och ha smält.

Koka pastan enligt anvisningar på förpackningen.
När pastan är klar slänger du spenaten i kokvattnet i ca 10 sekunder.

Slå av pastavattnet, men spara en deciliter till ostsåsen!
Lägg tillbaka pastan och spenaten i grytan,

ringla över olivolja och tillsätt parmesanosten,

späd med lite av kokvattnet så det bli en krämigare konsistens på parmesanosten.
Salta och peppra och rör om.
Ta ut osten ur ugnen och ringla den över pastan vid serveringen,

eller så ställ ostpaketet på bordet så att var och en kan förse sej själv.

 

Jag bytte ut rosmarin mot timjan, för jag är inte så förtjust i rosmarin. Vill ni ha en fin pedagogisk beskrivning till receptet så har Mårtenssonarna en finfin sådan här. Men testa detta! Du blir glad i magen resten av helgen om du inleder med en sån här finfin liten rätt. Jag lovar!

 

Vad har vi annars gjort sen sist då? Jo, vi har haft lite sjukstuga, ätit kopiösa mängder jordgubbar, motvilligt städat undan påsken, sett massvis av intervjuer med Håkan Hellström, ätit glass i solen, testat Estrellas nya Cheese & Onion-chips (gör inte det, de smakar grillchips, skräll!), kollat färdigt på Metallica-dokumentären, läst ut Eld och ätit de berömda jordnötsbiffarna. Fii faan, vad goda de var. Jag återkommer om dem, jag lovar. Nu ska jag titta om bebisen har somnat, sen ska jag dricka te.

 

Swooosch. Sa det, så susade påsken förbi och nu är vi hemma igen. Jag sitter mest och vill inte ta bort påskpyntet för det är så fint, och Ofelia är mest gnällig för att hon vant sig med att bli buren på och få konstant uppmärksamhet. Jimmy har vi skickat iväg till jobbet så vi får lite lugn och ro. Annars har vi gjort precis det jag sa att vi skulle göra, ätit sjukt mycket godis och letat påskägg. Jag har aldrig letat påskägg förut i hela mitt liv, men hittade mitt ägg riktigt snabbt ändå. Jag är nog en naturbegåvning på det sättet, eller så har jag bara sett på Hop! alldeles för många gånger.

 

Eftersom jag antar att ni är lite mättade på påsken och påskmat så tänkte jag vrida tillbaka klockan en vecka och berätta om förra tisdagen då jag var på matbloggsträff hemma hos Sofie med temat Nostalgi. Det bjöds på allt från varma mackor till chokladbollar och after eight-päron. Själv bestämde jag mig för att en tårta är ju alltid nostalgiskt, hade jag varit riktigt noga med nostalgin så hade jag ju gjort en med köpebottnar med sylt/bananmos och vaniljkräm emellan toppad med grädde och en jädra massa non-stop. Men jag tycker ju att såna tårtor är så äckliga, så jag bestämde mig för att göra en god tårta istället. Och jordgubbstårta, det går väl ändå aldrig ur tiden?