Perfekta Prinsessan Pernilla

Titta vad jag fick i måndags! Fick och fick, jag fick väl klämma ut henne på egen hand. Hon kanske ser ut som en sengångare, men jäklar vad bråttom hon hade. Det var väl som hämnd för att jag gått runt och gnällt så mycket om att hon aldrig ville komma ut. Nåja. Nu är hon här. Vi kallar henne Flora. 

 

Det står en spjälsäng och ett skötbord i vårat sovrum och det har varit den varmaste sommaren på över 200 år, samtidigt som min mage har vuxit sig större och större och mina fötter har inte fått plats i mina vanliga skor sedan midsommarveckan. Fast det är inte riktigt sant för i måndags regnade det var och var inte mer än 17 grader och då gick de ner till sin vanliga storlek igen. Men idag visar termometern +31 och fötterna är återigen bakpotatisar.

 

Ofelia är uppe hos mina föräldrar och jag räknar ut att min familj under sommaren allt som allt kört ca 300 mil för att underlätta för oss i vardagen. (Och för att de tycker om Ofelia också får man väl anta.) 300 mil. Och om inte bebisen kommer ut inom de närmsta dagarna kommer de inom någon vecka få köra 100 mil till. Jag har lite panik över var Ofelia ska vara när det är dags att åka till förlossningen och den eviga "var ska vi bo egentligen?"-frågan poppar upp allt oftare. Är det inte meningen att man ska ha lite mer koll på livet när man är 33? Ska det liksom inte vara... Färdigt då? Villan och bilen och jobbet och allt sånt ska vara fixat och man ska åka till Cypern eller Grekland på semester varje sommar och allt ska bara rulla på? 

 

29'e juni gör jag min sista jobbdag på... Evigheter. Jag drömmer fortfarande stressiga drömmar om att jag är på jobbet. Första veckan på semestern tar Jimmy körkort, vi badar i havet, åker till Varberg, går på Liseberg, min bror kommer ner och hälsar på och för att hämta Ofelia. När de åker upp till Sågmyra åker jag och Jimmy ner till Blekinge och går på Martina och Kims bröllop. Det är tokvarmt och trots eviga timmar av tittande på Skam och Vinterstudion inser jag att mina kunskaper i norska är ytterst begränsade. (Jo, alltså jag vet att de inte pratar norska i Blekinge, det är alltså brudgummen på bröllopet som är norsk och hela hans släkt.)

 

Sedan åker vi också upp till Sågmyra. Vi gör inte mycket alls. Badar och badar och badar. Jag har glömt hur rent och friskt vattnet i Årbosjön känns. Ofelia simmar ut till mitten av sjön och är totalt orädd. Från bergen runt sjön ser man rök från skogsbränder och brandbilar fyller på sina vattentankar nere vid Leksandsbron. 

 

Vi åker vidare till Stockholm, under de dagarna vi är där uppmäts de varmaste temperaturerna där sedan de började mäta någon gång på 1800-talet. Det är 34 grader en dag och vi går mellan 20 - 25 tusen steg om dagen. Det gör vi alltid när vi är på semester, men det brukar inte vara så varmt och jag brukar inte vara gravid i vecka 35. "Vad allt är vackert här, mycket finare än i Sverige!"  Säger Ofelia när vi går runt vid slottet. När vi förklarar att vi är i Sverige säger hon att hon menar att det är finare än i Göteborg och vi hotar med att göra henne arvslös. 

 

Sen åker vi hem. Jimmy börjar jobba igen och jag och Ofelia badar, går på museum, bibliotek, picknick. Jag får slut på inspiration och ork och mina föräldrar erbjuder sig att komma ner och hämta Ofelia så hon kan få vara med dem ett tag. Så kommer de ner någon dag och sedan åker de iväg igen. Plötsligt har jag all tid i världen att vila och slappna av och fixa inför bebis. Jag inser att jag blivit en sån där människa som jag aldrig varit, en sån som inte kan slappna av. Jag går ut och går långa promenader, dammsuger, städar ur skåp, byter gardiner, tvättar sängkläder, handlar och fixar knappt alls inför bebis. Önskar att det gick att anställa en baby planner, som en wedding planner fast den fixar med alla bebisgrejer istället. Jag undrar om det är något fel på mig som inte tycker att allt sånt här bebisrelaterat är sååå mysigt och roligt och Jimmy påminner mig om att jag inte tyckte det när jag väntade Ofelia heller. Alla är väl inte preg- och momzillas helt enkelt.

 

Det är några veckor kvar av sommaren. Den har varit varm och evighetslång. Folk grinar om grillförbud. Vi grillar aldrig, sjukt omständigt sätt att laga mat på? "Hoppas det aldrig tar slut!" Säger folk om vädret. Nä. Det är ju så vackert med det gula torkade gräset och att marken redan är täckt av torkade löv fastän det är början av augusti och inte oktober. På fredag kommer Ofelia hem igen. Innan dess ska vi ha hunnit se färdigt Sopranos. Det är ungefär så långt det går att planera vardagen just nu.

 

Har jag ätit något gott på sistone? Jo. Vi var på Björk & Bambu i lördags. Rekommenderar det varmt. Annars har jag mest ätit vattenmelon hela sommaren. Och druckit fanta.