Perfekta Prinsessan Pernilla

Jag fick kritik häromveckan från en av mina läsare, vi kan kalla henne Evelina, som tyckte att jag alltid bakar så konstiga saker. Antingen sånt med nötter i, som hon är allergisk mot. Eller sånt med sylt i, som hon inte tycker om. Jo, jag har minsann bra koll på mina läsare jag som ni märker! Vet till och med om deras allergier och dylikt. Och eftersom jag tycker det är viktigt att bemöta mina läsares önskemål så bakade jag i lördags en helt vanlig tigerkaka. Helt utan nötter och helt utan sylt är den också.

Så! Nu har jag tillgodosett mina läsares behov. Som om inte det vore nog med att jag bakade denna fina tigerkaka så bjöd jag dessutom hem läsaren som vi kan kalla Evelina och lät henne smaka på tigerkakan. Fast då rostade jag den först, delade den i smala pinnar och serverade den som tillbehör till vaniljglass med varma hallon. Det är faktiskt inte klokt vad snäll jag är mot mina läsare.

Idag är jag mest trött och skulle behöva lite ledigt så jag hinner läsa ikapp allt som jag inte hunnit läsa i skolan. Vi får hemtenta på fredag och jag har fortfarande inte en aning om vad kursen går ut på...  Angst. Angst. Angst. Annars är fredag en fin dag för då är det Håkan på Liseberg. Ingen sommar utan Håkan. Helst flera gånger om, men i år nöjer vi oss med en. Jag tycker att såna som förut ogillade Håkan och gnällde på att han sjunger falskt och så vidare men nu plötsligt har ändrat åsikt och bara ääääääälskaaaar honom borde vara portförbjudna på Liseberg på fredag. Så kan vi som gillar Håkan på riktigt få lite mer plats att röra oss på. Inte så att jag är småsint eller så, det skulle jag aldrig vara. Jag vill bara ha Håkan lite för mig själv. Som den där juli/augusti-natten 2002. Mmm...

Arctic Monkeys - Leave Before The Lights Come On

Efter att ha gått runt i flera dagar och varit sugen på chokladkakor så gjorde jag idag slag i saken och bakade dessa, som enligt boken Sju Sorters Kakor kallas för Amerikanska Chokladrutor.




Mmm. Bakverk med choklad är ju lite av en svaghet för mig. Vanliga chokladkakor av marabou-typen är jag inte särskilt förtjust i. Och kakor, tårtor och liknande tycker jag mer om att baka än att äta. Men just bakverk med choklad kan jag sätta i mig hur mycket som helst. Så de här godbitarna är nog slut snart. Godast är de förstås varma med en klick vispgrädde till. Mums.

Nu tittar jag på Revolutionary Road. Jag har verkligen inte tålamod till att se filmer längre. Jag tycker ju att filmen är bra, ändå orkar jag inte sitta ner och titta på hela utan att bli rastlös. Nåja. Nu ska jag återgå till soffan.

Idag var det jag som tjatade på Jimmy om att vi skulle gå och köpa glass och Jimmy som var duktig och sa ifrån. Så istället åkte vi ner på stan och köpte böcker, massa Ramlösa i olika smaker och frukt. Sedan åkte vi hem och åt en gammal klassiker, nämligen hemmagjord kebab. Det var precis lika gott som vanligt, om inte ännu godare då jag gjorde en egen sås till som var väldigt god.

Efter maten gick det inte så bra med det där nyttiga ändå. I något svagt ögonblick i lördags så lovade jag nämligen att jag skulle baka Mockarutor. Eller vad man nu vill att det ska heta: Kärleksmums eller chokladrutor kan man också säga. I min mammas handskrivna lilla receptbok heter den "Mors Godaste Kaka". Men roligaste namnet har nog ändå min morbror på denna kaka. Han kallar den för Kissemurra-kaka. Vad han har fått det ifrån vet jag inte riktigt, men han håller stenhårt fast vid det namnet i alla fall. Det receptet som jag följde nu hette i alla fall Mockarutor.




Nu kommer jag att ha Evelina här ringandes på dörren inom en halvtimme tror jag. Så extatisk blev hon i lördags när jag sa att jag skulle baka mockarutor någon gång i veckan. Jimmy som gått runt och beklagat sig över att morotskakan är slut är nu nöjd igen och allt är frid och fröjd. Nu är det filmdags, vi får se om jag orkar se en hel film då jag ska upp klockan sex imorgon bitti och jobba. Men jag kan se början i alla fall, sova går ju ändå inte i den här värmen.

The Rolling Stones - Gimme Shelter

Jag har aldrig varit något större fan av morotskaka. Det kan bero på att jag bara ätit det på caféer och på mitt jobb och där har de alltid varit ganska torra och smaklösa. Så varför jag överhuvudtaget gav mig på att baka en morotskaka själv är en bra fråga. Jag antar att jag hade tråkigt förra onsdagen och bestämde mig för att göra vad som helst utom det jag borde ha gjort. Jag är däremot glad att jag gjorde det för att den här morotskakan var SÅ mycket godare än alla andra och jag kommer nog absolut att göra den igen.




Jimmy blev kär i glasyren och vill ha den i en tårta. Han tyckte om kakan också förstås, men just glasyren tjatar han väldigt mycket om. Evelina tyckte att kakan var äcklig. Sen har hon visserligen inte ens smakat på den eftersom hon är allergisk mot nötter och det kan också vara anledningen till att hon tyckte att den var äcklig. Balle tyckte att kakan var över förväntan, och han hade inte ens trott att den skulle vara äcklig från början. Nej, jag vet inte heller vad det betyder. Jag litar mest på Jolins omdöme då hon är morotskake-experten, och hon tyckte att den var jättegod. Alltså måste den vara jättegod.

Om någon vill ha en bit morotskaka är det bara komma förbi på en smakbit, jag gjorde en hel långpanna och har därför hela kylen och frysen full av morotskaka. Ibland funderar jag på att fråga på jobbet om jag kan få börja sälja lite grejer som jag bakar där, det gör nämligen inte så mycket nytta i våran frys. Fast sen är det säkert 68 miljoner regler som måste följas för att få sälja hembakta grejer så det är nog inte någon idé. Nu ska jag titta på Desperate Housewives. Ni andra ska baka morotskaka. Varsågoda.

Steve Earle - To Live Is To Fly

Jag var ju bortbjuden på middag hos Evelina i tisdags. Det som skulle bli en fin liten middag, var just också en fin ganska stor middag, med en efterföljande onsdag som jag helst vill förtränga. Jag och vin går inte ihop. Det var ju därför jag återgick till cider. Nu ska jag komma ihåg det i fortsättningen. Middagen var fin i alla fall. Till förrätt fick vi vitlöksbröd, till huvudrätt var det chipsgratäng (ja, ni hör ju själva. Chips i mat, kan det bli bättre? Jag måste be Evelina om receptet så att jag kan mata min man med det också. Eller ja, ännu viktigare: Mata mig själv.) och till efterrätt blev det vaniljglass med hallon och choklad. Så det var minsann en inte alls dålig middag. Jag blev både mätt, belåten och dyngrak.

Tidigare på tisdagen var det mest regn och åska så jag tyckte det var en perfekt dag för att baka lite. Efter allt vetebrödsbakande som jag ägnat mig åt på sistone så satsade jag på en annan gammal klassiker:




Ja. Sen är ju det tråkiga med sockerkakor att de är som allra godast precis samma dag som man bakar dem. Så nu står det som är kvar av den mest i skafferiet. Fast jag tog mig faktiskt en liten smakbit igår också. Jag kunde ju ha ställt fram den och låtit mäklaren bjuda alla spekulanter på lägenheten som varit här och kikat idag. Tss. Som att de skulle få smaka på min sockerkaka när de tar ifrån mig mitt hem. Nu ska jag dricka te.

Green Day - Murder City

Som jag skrev i torsdags så bakade jag ju en äppelkaka eftersom man måste ha något att bjuda gästerna på. Men eftersom jag tillhör en generation som sällan äter bakverk så står äppelkakan snällt kvar i skafferiet, därför värmde jag själv nyss på en liten bit i micron och satte mig på balkongen och åt upp den. Den är väldigt god faktiskt, och jag är inte ens speciellt förtjust i äppelkakor så det är minsann inget dåligt betyg. Här kommer den:





Man kan äta den med vaniljsås eller vaniljglass, men eftersom jag inte tycker om något av det så äter jag kakan som den är och det går precis lika bra. Jag längtar tills jag blir pensionär och får ha kafferep med mina väninnor. Jimmy säger att jag redan är en liten tant. När han sitter och drömmer om platt-tv och xbox så säger jag att jag vill ha en hylla i fönstret till mina blommor och ett skafferi som är så stort att man kan gå in i det. Blicken jag får då, den är inte att leka med. Undrar när jag ska vara ungdom? För jag var ju som ett litet barn ungefär fram tills... 2007, och sen blev jag en tant direkt. Jag får nog ha min ungdom samtidigt som jag tar mig min flipp i 55-årsåldern.

Nu väntar vi på att doktorn ska ringa Jimmy och sen ska vi gå och handla. Meddelande till svärmor: Jimmy är alltså inte sjuk, han behöver bara nytt recept på sin allergimedicin utskriven. Annars mår han bra och sitter här bredvid och äter kanelknäcke. Så. Just det ett meddelande till Hanna också; Din 20-lapp ligger på gräset nedanför våran balkong, men någon har kört över den med en gräsklippare så den är mest halv.

AC/DC - Walk All Over You