Perfekta Prinsessan Pernilla

Ryktet om min bloggåterkomst är betydligt överdrivet. Ja. Ska jag vara ärlig så förstår jag faktiskt inte hur ni hinner med att blogga var och varannan dag ni som både jobbar heltid och har barn (en del flera stycken), dessutom verkar ni hinna med att träna massor också. Och umgås med vänner. Och vara husägare. Jag har kommit fram till att ni inte börjat titta på Game Of Thrones. Har jag rätt? Mmm. Det är ju på sätt och vis lite eran förlust. Just sayin'. 

 

En sak som jag faktiskt varit duktig på i år är att hålla mitt nyårslöfte. Ni vet det där om att köpa bättre kött. Det som gör att det är lätt att hålla är att vi börjat äta mycket mer vegetariskt. Då har man råd att köpa svenskt bra kött när man väl ska äta kött. Tips! Och vill ni ha ett till tips på en bra vegetarisk maträtt så kommer ett här. Finfina quinoabollar som till och med är glutenfria. Varsågoda:

 

Nej, vet ni vad. Nu får det faktiskt vara nog. Igår kväll innan vi skulle sova så låg jag och Jimmy och diskuterade att jag inte riktigt varit så himla superglad på sistone, och så kom jag på att det kanske beror på det faktum att jag aldrig skriver någonting nuförtiden. Jag har ju skrivit nästan varje dag sen jag var i 5-årsåldern och vet ju att jag brukar bli lite knäpp om jag inte får skriva av mig på ett tag, så det är väl kanske inte så konstigt om jag känner mig ur gängorna när jag inte skriver mer än kanske ett sms om dagarna nuförtiden. Så nu ger vi det ett försök, jag skriver lite och ser om det hjälper. Jag vet inte om det ska fortsätta att vara en matblogg detta, eller bara en blogg där jag skriver mer vad jag tänker och gör (från matblogg till hatblogg alltså), vi får se. Idag blir det i alla fall en matblogg. Blandat med hatblogg.

 

Vi har ju varit ute och härjat en del nu när Jimmy har haft semester. Vi har varit i Sågmyra, Halmstad, Stenalma (Vad fan är det? Tänker ni. Ja, det ligger mellan Östhammar och Öregrund. I Roslagens famn på den blommande ö där vågorna klucka mot strand.) och Stockholm. Och det blir ju en del restaurangbesök då, och herrejesus vad jag har kommit att irritera mig på de såkallade barnmenyerna som finns. Vad är det för skräp? Det är alltid samma sak på alla restauranger: Köttbullar (Mamma Scans) och potatismos, korv med pommes, hamburgare med pommes, köttfärssås och spaghetti eller pannkakor med grädde/glass och sylt. Är det vad barn ska äta? Ska jag sitta och äta oxfilé med potatisgratäng medans barnet äter skräp med skit? Och har man, som vi, ett barn som inte är så förtjust i kött så är enda alternativet pannkaka med grädde/glass och sylt. Är inte det efterrätt? Varför kan de inte bara servera den vanliga menyn i mindre portioner? Vi har gjort som så några gånger att vi bara beställt in en skål med färskpotatis och gräddfil till Ofelia, och någon gång har vi beställt in något till henne från förrättsmeny. Men på riktigt alltså, vem ska man ringa till för att få ändring på det här tramset?

 

Slut på argt raljerande, nu blir det matblogg. Jag fick många frågor om recept (och med många menar jag 3, höhö) på instagram igår när jag la ut en bild på våran middag så jag kan väl lika gärna dela med mig av det här då. Nu när jag ändå är igång. Det här skulle de kunna ha på barnmenyn, hade varit bra mycket finare.
Sådärja. Det var väl inte så svårt. Vare sig att tillaga eller att blogga om det. Och vet ni vad? Jag känner mig redan lite gladare i själen. Detta kan också bero på att det regnar ute. Jag är inte riktigt gjord för såna här somrar som vi haft denna sommaren. Jag längtar liksom efter krispig höstluft, stora baljor te, tända ljus, långkok på spisen, vinterstudion och stickade tröjor. Fast det får man väl inte säga i det här jävla landet!