Jag undrar, finns det vildros och kaprifoler, sjöar och gröna skogar, där du är nu?
I helgen hade jag tänkt bjuda Jimmy på middag på Thörnströms Kök och en hotellnatt, men livet blir ju inte alltid som man planerar. Ibland blir det precis tvärsom och man får ställa in alla planer man haft och istället sitta hemma, men samtidigt känna att det är just precis det enda man vill göra just då. Jag har inte riktigt kunna bestämma mig för om jag vill skriva det här blogginlägget eller inte, men i slutänden kom jag fram till att det är ju det jag gör; jag skriver.
Ska vi börja från början? Där i mitten av augusti, när en sticka visar ett plus och man börjar drömma och fantisera om ett nytt litet liv. Har vi plats? Nu måste vi ju ta körkort! Matsalen använder vi ju knappt, går lätt att spika upp en vägg där. Kanske sätta upp den där liggande väggpanelen i vardagsrummet som jag pratat så mycket om. Det är en pojke. Det sa jag med Ofelia också. Det är klart det är en pojke. Det är därför jag inte kräks nånting. Vi bråkade lite om namn. Jimmy hade som vanligt bara fåniga förslag som Svalbard, Ulf och Engelbrekt. Jag åkte till Gotland och mina bästisar gav den smeknamnet "Mandeln" för så liten var den i magen då. Min mamma började fnissa som bara den när jag sa att den var beräknad 21'a april, för det är min pappas födelsedag.
Och så är man plötsligt i vecka 10 och börjar blöda. Först lite grann. Det är ingen fara. Det är normalt. Avvakta lite och se vad som händer. Morgonen efter blöder det inte längre lite grann. Morgonen efter känner du dig som du är med i blodscenen i The Shining, sitter i badrummet i över en timme och bara hoppas att Ofelia inte ska behöva gå på toaletten för det ser ut som du försöker städa upp efter ett styckmord därinne. Lyckas hämta telefonen och ringa 1177. De svarar som alltid med sitt alvedon-tips. "Man blöder när man får missfall, det är inget konstigt, ta en alvedon och försök smälta det!" Jag tänker att det är skillnad på att blöda och att blöda. Sms'ar Jimmy att han måste komma hem och när han ringer upp kan jag knappt prata för jag bara gråter. Tänker på alla praktiska saker som måste ordnas. Ringa jobbet. Klä på Ofelia. Få Ofelia till förskolan.
Sen kommer Jimmy hem och vi försöker ordna allting. Frågar grannarna om de kan skjutsa till sjukhuset, ta hand om Ofelia när vi är där. Måste ringa jobbet. Ofelia står bredvid mig och pratar, pratar, pratar om nåt och sen bara snurrar allting, jag faller ihop på våran telefonbänk och Jimmy börjar ropa till grannarna att de måste ringa en ambulans. Det tar inte många minuter innan det står ambulanspersonal i våran hall och jag tänker att de är så unga. Det hinner jag tänka många gånger under helgen. Att läkare/sjuksköterskor/personal är så unga. Ofelia pratar, pratar, pratar fortfarande. Hämtar sin doktorsväska och ska hjälpa till. Jag tänker att det är skönt att hon bara tycker det är spännande, att hon inte blir rädd. Och att jag måste ringa jobbet.
Ligger i ambulansen och hör dem prata om att jag är en "Patient Röd" och jag säger bara att jag måste ringa jobbet, jag börjar ju om en halvtimme. Tjejen som sitter med mig säger att det får vi ordna sen, nu kommer de köra in mig i ett rum med rätt mycket folk så att jag är beredd på det. Jag tror att hon menar ett väntrum, men det visar sig vara ett trauma-rum. Massor av olika sorters läkare med munskydd sätter fast alla möjliga apparater och grejer på mig, presenterar sig och berättar vad de gör. "Var är Jimmy?" "Har nån ringt mitt jobb?" "Har någon ringt förskolan?" "Vad håller alla på med? Är det nån mer patient härinne som varit med i nån bilolycka eller nåt?" Tänker jag. Så ligger man där, någon läkare försöker vara positiv och säga att vi vet ju inte säkert om det är ett missfall. Fast det vet man ju. Såklart man vet.
Så lugnar alla ner sig. Försvinner en efter en. Jag rullas ut och vidare någon annanstans. Jimmy kommer ut från ett rum och ser ut som han brukar göra efter en helg på den där ölmässan i Köpenhamn. "Har du ringt mitt jobb? Har du ringt förskolan?" Frågar jag det första jag gör. Det har han. Så blir jag undersökt och får göra ultraljud. Det finns inget foster. Det har jag redan förstått. Nu vill jag bara vila. Åka hem. Vara ifred.
Det får jag inte. Jag får stanna kvar på sjukhuset och inte äta utifall att jag måste opereras. Får tabletter som ska driva ut alla rester ur mig. Om tabletterna inte hjälper måste jag skrapas. Så jag får inte äta. Det är det enda jag säger när de frågar hur jag mår: "Jag är hungrig..." Hungrig. Hungrig. På kvällen vid 22-tiden får jag två skivor vitt formbröd med öst på. Ni vet, sån där skivad ost som är mer plast än ost. Jag och min bror brukar kalla det öst. Det är helt fantastiskt gott. Vid midnatt måste jag börja fasta igen så de där två brödskivorna är det enda jag äter på 36 timmar.
De tar blodprover på mig hela tiden. Varannan, var tredje timme, hela natten. Jag sms'ar och chattar med kompisar. Så många hör av sig och berättar att de varit med om samma sak, inte en eller två av mina vänner, över en handfull av vänner och bekanta. Det är så vanligt och ändå pratas det knappt om alls. Alla sörjer för sig själva, i tysthet. Det gör mig ännu mer ledsen.
På lördag förmiddag ska jag få träffa läkaren, men han får ett akutfall på ett annat sjukhus och måste åka iväg. "Du får fortsätta svälta!" Skojar en sjuksköterska med mig. Flera av dem påpekar att det är bra att jag orkar skoja mitt i allt. Jag förstår inte hur folk inte orkar skoja när sådana här saker händer. Till sist kommer läkaren tillbaka, jag blir undersökt igen och allt ser bra ut. Jag får äta och jag ska få åka hem. Ofelia och Jimmy är där. Jag äter två portioner sjukhus-kalops och en portion Ekströms chokladpudding med pulvrig konsistens.
Svärfar med fru kommer och hämtar oss på sjukhuset. Jag har redan betalat för hotellnatten och får inga pengar tillbaka så vi skriver över hotellrummet på dem. Jag vill bara vara hemma. Natta Ofelia. Äta chips. Se på serier. Alla frågar hur jag mår. Och jag vet inte. Jag vet fortfarande inte. Jag tar en promenad i skogen. Jag tänker att nu får jag ju äta brieost igen. Jimmy skojar om att vi kan ställa in moscato d'astin i kylen. En kompis skriver och frågar hur hon någonsin ska våga bli gravid igen och jag svarar att det är väl som med kärleken, precis när det har tagit slut med någon tänker man att man aldrig ska utsätta sig för det igen, men sen går det tag och man tänker att: "Ja okej då, jag testar väl då, det kan ju gå bra den här gången..."
Imorgon är det måndag och vardag igen. I torsdags var jag gravid och idag är jag inte det.
Men jag gråter inte, se min kind är nu torr, salt och vatten ändrar ingenting.
Ja. Det var jag igen. Nu börjar jag nästan bli lite tjatig. Men Jimmy tittar på hockey och barnet somnade för en gångs skull innan 22 så jag har inget bättre för mig. Eller ja, jag borde ringa min mamma. Men det hinner jag med senare, natten är ung och jag är ledig imorgon! Sen vet man inte alls när jag får vara ledig nästa gång så det gäller ju att leva livet fullt ut. Och då väljer jag att blogga. Jo, jag har ju alltid varit lite wild n' crazy.
Så vild och galen att det jag har planerat in att göra för imorgon är att städa lägenheten och baka till Jimmys fredagsfika. (Finns även som hashtag på insta #jimmysfredagsfika, kan vara världens bästa hashtag.) För ganska många veckor sedan bjöds det på brownies på Jimmys fredagsfika, det var tydligen väldigt populärt så jag tänkte dela med mig av receptet här. Det kanske finns fler människor därute som vill ha fredagsfika. Då kan ni göra denna. Eller så gör ni den bara ändå för att den är så himla god. Och snygg. Fotogenisk.
Marmorerad Brownie med Pekannötter
ca 16 bitar eller ungefär en halv långpanna
125 g mörk choklad
100 g rumsvarmt smör
3 dl strösocker
2 ägg
2 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
1 dl vetemjöl
Till Marmoreringen:
100 g rumsvarmt smör
3 dl strösocker
2 ägg
2 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
1 dl vetemjöl
Till Marmoreringen:
100 g mörk choklad
1 dl vispgrädde
50 g vit choklad
1 dl vispgrädde
50 g vit choklad
100 g pekannötter
Sätt ugnen på 175 grader.
Lägg ett bakplåtspapper i en bakform, ca 24x24 cm.
Smält chokladen.
Rör ihop smör och socker.
Vispa upp äggen i en separat skål.
Arbeta in lite i taget i smörblandningen.
Vänd ner chokladen.
Vänd i kakao, vaniljsocker och vetemjöl.
Häll i smeten i forme, jämna till ytan och grädda mitt i ugnen 25-30 minuter.
Glasyren:
Hacka den mörka chokladen fint och lägg i en bunke.
Koka upp grädden och häll den över chokladen.
Rör tills du har en jämn fin glasyr och all chokladen smält.
Låt glasyren svalna.
Hacka och smält den vita chokladen.
Häll chokladglasyren över kakan.
Ringla över den vita chokladen och marmorera med en gaffel.
Lägg på pekannötterna.
Låt glasyren stelna och skär sedan i bitar.
Lägg ett bakplåtspapper i en bakform, ca 24x24 cm.
Smält chokladen.
Rör ihop smör och socker.
Vispa upp äggen i en separat skål.
Arbeta in lite i taget i smörblandningen.
Vänd ner chokladen.
Vänd i kakao, vaniljsocker och vetemjöl.
Häll i smeten i forme, jämna till ytan och grädda mitt i ugnen 25-30 minuter.
Glasyren:
Hacka den mörka chokladen fint och lägg i en bunke.
Koka upp grädden och häll den över chokladen.
Rör tills du har en jämn fin glasyr och all chokladen smält.
Låt glasyren svalna.
Hacka och smält den vita chokladen.
Häll chokladglasyren över kakan.
Ringla över den vita chokladen och marmorera med en gaffel.
Lägg på pekannötterna.
Låt glasyren stelna och skär sedan i bitar.
Mmmm. Gott va? Ja. Jag vet. Jag sa ju det, god och snygg. På tal om fotogenisk så sa en kille en gång till mig att jag är mycket snyggare på kort än i verkligheten. Det var snällt. Sen påstod han att det var en komplimang?! Jag vet inte riktigt jag. Det är förvisso sant, men det är ju ändå inte särskilt snällt.
Annars då? Jovars. Det är snart kanelbullens dag, jag har redan ångest. Sisådär två veckor i förväg. Det känns bra. Men förutom det så är det fint. Jag är ju ledig imorgon! Och i helgen ska vi på hemligt äventyr och fira Jimmys födelsedag. Dessutom ska Ofelia börja på hockeyskola! Jag får inte följa med för Jimmy tror att jag ska "falla in i gamla vanor och gå ner på knä så fort jag kommer in i ishallen". Förstår inte vem det är som tutar i honom en massa dumheter?! Jag ska även jobba, men det väljer jag att inte tänka på. Nu ska jag ringa min mamma och äta choklad.
(okej, min discover weekly-lista var inte bara knäpp denna veckan, den här fina pärlan var med. lyssna på den och var glad resten av dagen!)
Det är dags att börja tänka om för tiden rinner ut, den kanske snart tar slut.
Min discover weekly-lista på Spotify är så fruktansvärt urspårad nuförtiden. För några månader sen levererade den jättemycket ny bra musik hela tiden men de senaste veckorna bara; "Varsågod, lite Carola, lite Per Gessle, lite Caroline af Ugglas." Misstänker att Jimmy sitter och smyglyssnar på svensktoppen i smyg på min dator när jag jobbar helg för att han inte vill att det ska synas på hans spotify vad han lyssnar på. Själv lyssnar jag bara på Justin Bieber när jag får välja fritt och Ofelia lyssnar bara på Trolls-soundtracket så det kan ju inte vara oss det beror på.
Nå. Nog om detta. Nu ska vi prata om någon som alltid levererar: Tuvessonskan. Jag upptäckte henne först på instagram och via den vägen hittade jag till hennes blogg. Allt hon lagar ser så fruktansvärt gott ut och hon lagar massa klassisk husmanskost och annat gott och enbart vegetariskt, men utan krångel. Så när hon la upp en bild på en kantarellasagne kunde jag bara inte låta bli att testa att laga den själv också. Det var så gott så jag har tänkt på den varje dag sen dess. Det var så gott så min svamphatande sambo snodde med sig matlådan som jag drömt om hela natten till sitt jobb! Och nu tänker jag dela receptet vidare, för det är så vi gör här i bloggosfären:
Kantarellasagne med Pecorinokräm, Mozzarella och Tryffel
ca 6 portioner
700 gr kantareller
(eller blanda lite olika svampar om du inte har/har råd med 700 g kantareller)
(eller blanda lite olika svampar om du inte har/har råd med 700 g kantareller)
2 schalottenlökar, finhackade
80 g bladspenat
250 g mozzarella
80 g bladspenat
250 g mozzarella
färska lasagneplattor
en stor bit pecorino eller annan god ost du föredrar
8-10 dl mjölk
100 g smör
4-5 msk vetemjöl
salt + grovmalen svartpeppar
några droppar tryffelolja
8-10 dl mjölk
100 g smör
4-5 msk vetemjöl
salt + grovmalen svartpeppar
några droppar tryffelolja
Sätt ugnen på 200 grader. Rensa svampen.
Dela den sedan med händerna i mindre bitar.
Stek i rikligt med smör och finhackad schalottenlök tills att den har vattnat ur och börjat få lite färg.
Vänd i spenaten och rör runt.
Salta och peppra.
Gör pecorinokrämen genom att först smälta smöret i en medelstor kastrull.
När smöret har smält vispar du i vetemjölet tills att det blir en smet.
Ha i lite mjölk i taget och vispa hela tiden och låt den långsamt tjockna ihop.
När du har haft i mellan 8-10 dl av mjölken och är nöjd med konsistensen,
vänder du i osten och låter den smälta in.
Avsluta med att smaka av med salt och några droppar tryffelolja.
När svampen är färdigstekt och såsen är gjord är det dags att komponera lasagnen.
Börja med att lägga ett lager ostkräm i botten.
Ha på ett lager lasagneplattor.
Lägg på ett lager svampblandning,
lite ostkräm och ännu ett lager lasagneplattor.
Lägg på lite ostkräm, dra sönder en mozzarella med fingrarna
och lägg över plattorna och lägg på ännu ett lager lasagneplattor.
Fortsätt att varva sås, svamp och plattor.
Avsluta med att lägga ett lager pecorinokräm över det sista lagret plattor.
Riv över rikligt med ost så att det räcker hela lasagnen:
Placera i mitten av ugnen i ca 25 minuter.
Ja, det är värt varenda litet moment. Tro mig. Laga den i helgen. Laga den till gäster. Laga den till dig själv när du känner att du är värt nåt extra gott. Du är alltid värd nåt extra gott. Håll inte på med nåt jävla unna dig hit och fuska lite dit. Ät god mat. Varje dag.
Nu är det obehagligt tyst i köket där min dotter leker restaurang så nu ska jag gå och titta vad hon pysslar med. Annars kan jag tänka mig att gå i ide. Äta massor, massor, massor för att lagra mina fettdepåer och sen bara slumra i 6 månader. Vore himla fint. Alternativt flytta till en kvarn, bli självförsörjande och aldrig mer behöva träffa människor. Det vore nåt det!
(ja. ni märker ju.)
Du skriver som om ingen tid har gått, det står att du vill vara min vän. Att världen saknar oss, då får du förklara vad är det för värld du talar om.
Det är söndag i september. Jag känner mig som den här mamman varje morgon. Speciellt när klockan är åtta på morgonen och Ofelia tycker det är en bra tidpunkt att komma in och spela lite trumma för mig. Ja. Jag vet. Det var jag som köpte trumman. Men jag tänkte kanske att hon kunde använda den lite på eftermiddagarna, eller de helger jag jobbar.
Nåja. Nog om det. Vi tar en söndagslista istället. För när jag väl kommit upp ur sängen och fått i mig lite frukost och en kopp te så brukar jag faktiskt bli ganska snäll igen. Jo. Det är säkert. Äh. Söndagslista. Om mat och grejer såklart. Nu kör vi.
Vad åt du senast?
Såna där Special K-flingor med röda bär i mjölk, fröknäcke med ost och en kopp te. Måste äta nåt mer typ nu.
Den sista måltiden, om du fick välja?
Fiskpinnar, potatismos, citron och kall dillsås. Kanske älskar fiskpinnar lite för mycket för att det ska räknas som sunt. Dock äter jag det bara 1-2 ggr om året så det kanske är därför jag blir så lyrisk när jag tänker på det.
Bästa matstaden?
Det är ju ingen stad men: Sicilien. Fy fasen vad god mat de har där. Blir på riktigt så sjukt provocerad av LCHF'are som åker till Italien och gnäller över att det inte finns någon god mat där. Nä. Tycker du inte om god mat så kanske du inte behöver åka till världens bästa matland heller.
Vad orsakade förra bakfyllan?
Alkohol? Jag har lånat den här listan av Sandra Beijer, vi lever inte riktigt samma liv hon och jag. Men det var väl i somras när Julia bjöd på kambodjansk afton, vem hade kunnat ana att de super så mycket i Kambodja?
Mat du alltid har hemma?
Det som de flesta har hemma antar jag; pasta, ris, linser, krossade tomater, vitlök, päron, jordgubbe, saltlakrits, etc.
Vad blir det till middag?
Kikärtsbiffar med halloumi & sötpotatis och till det blir det nog klyftpotatis och nån dip för det är jag sugen på.
Mat du hatar?
Pannkaksmat. Plättar, pannkakor, våfflor och sånt där jävla skit. Det är inte mat, det är efterrätt!!
Om du bara fick äta en dessert för resten av ditt liv?
Oj. Nåt med choklad får det bli. Nån god chokladmousse kanske, med nåt gott krisp som gärna också får vara lite salt och nån frisk/syrlig bärkompott eller så till. Mmm. Nu blev jag sugen på att ha efterätt idag...
Typisk skollunch?
Det som serverades. Var absolut inte en av de där tjejerna som satt och petade i maten eller åt filmjölk till lunch. Ge mig mat för fan!
Bästa snackset?
Chips. Alltid chips. Tyvärr tar de ju alltid bort mina favoritsmaker så just nu har jag ingen favorit men bästa smaken som någonsin funnits är ju sourcream & cheese. Äckligaste chipssmaken är sourcream & onion eller grill. Dessa göra sig icke besvär.
Vad är det knäppaste i din kyl?
Ingen aning? Har nog ingenting knäppt i kylen just nu. Kan ju ligga nån Pingu eller så där ibland för att pingviner vill ha det kallt men just nu är det nog ingenting knäppt där.
Och vad har du i grönsakslådan?
Just nu är den ganska tom för vi veckohandlar alltid på söndagar, men där finns nog vitlök, gurka, sallad, champinjoner, palsternacka, morot och rödbetor just nu.
Och ost?
Edamer, mozzarella, parmesan och taleggio just för tillfället.
Bästa stället att handla mat?
Utomlands! Älskar att gå i supermarkets utomlands och köpa massa konstiga grejer som inte finns i Sverige. Annars är ju Ica Focus i Göteborg en himla trevlig mataffär.
Mat som du önskar att du var allergisk mot?
Pannkaka. Nä. Är väldigt glad över att jag inte är allergisk mot någonting faktiskt.
Vem får äta från din tallrik?
Ingen! Ingen rör min mat. Nädå. Vill man smaka så får man smaka. Älskar människor som vågar testa ny mat och vågar smaka saker. Har sjukt svårt för människor som inte gillar mat. Ni är läskiga.
Ingen! Ingen rör min mat. Nädå. Vill man smaka så får man smaka. Älskar människor som vågar testa ny mat och vågar smaka saker. Har sjukt svårt för människor som inte gillar mat. Ni är läskiga.
Så. Det var den söndagslistan det. Nu ska vi gå till Universeum och titta på hajar och lemurer. Härrå!
Jag kommer att behöva hans styrka varje dag i resten av mitt liv.
Jag tänkte börja skriva någon slags lam ursäkt till varför jag inte bloggat på länge igen, men det börjar bli lite tjatigt så jag hoppar över det idag. Låt oss bara säga att jag levt. Och med levt menar jag jobbat. Och varit på Gotland! Det var första gången i livet. Det var Sågmyraveckan i Visby. Inte världens bästa uppslutning kanske då det bara var jag, Jenny och Desireé där. Och en taxichaufför som brukade vara i Rättvik på somrarna när han växte upp. Men roligt hade vi.
Nu var det dock inte det vi skulle prata om. Eftersom det börjar bli höst ute tänkte jag att vi skulle prata om film. Det var ju ett tag sen och jag vet ju att när jag inte tipsar er om bra filmer så tittar ni bara på massa skräp istället och så kan vi faktiskt inte ha det. Så nu blir det filmtips!
Har man hängt med i bloggen ett tag, eller känner mig på riktigt, så vet man att de filmer jag älskar mest handlar om typ ingenting, har knasiga karaktärer och snygga miljöer. Men förutom det så älskar jag också brittisk misär. Det finns fasen inget tyngre. Det är så grått, så rått, så mörkt. Och ofta också med en så himla svart humor som man inte kan låta bli att älska. Och det här, det är brittisk misär när det är som allra mest miserabelt:
Stuart: "I was really surprised, Alexander, to be honest... I thought that middle class people had something wrong with them, you know?... But they're just ordinary, aren't they?"
Stuart: [pointing to a book titled 'Mauve'] "This one... what's this one about?"
Alexander: "The colour mauve."
Stuart: "How do they fucking get away with this?"
Ja! Det är Benedict Cumberbatch och Tom Hardy! Stuart - A Life Backwards heter filmen. Den är baserad på en biografi från början och producerad av och för BBC, så om ni undrar varför i hela friden ni aldrig hört talas om den så är det för att den inte gått på bio. Den handlar om Alexander, en författare som bestämmer sig för att skriva en bok om en hemlös alkoholist, Stuart, för att ta reda på varför hans liv blivit som det blivit. Tom Hardy alltså, han spelar så jädra bra. Nä, det är ingen feelgood-film. Det gör ont i hela jävla kroppen att se den, men gör det ändå. Ibland behöver man det. Jag ger den 5 av 5 prickiga prickar och säger bara: Se den!
Se den inte om du gillar dåliga filmer. Ibland när jag har tråkigt brukar jag läsa kommentarsfältet i Matplatsen-bloggen när hon ber om filmtips. Det är helt sjukt fascinerande vad mycket skit folk frivilligt tittar på och tycker att är BRA?! Det är ungefär lika fascinerande som folk som går in på konditorier och frågar efter nåt sockerfritt.
"Jag försöker undvika sötsaker..."
Mmm. De brukar ju inte ha så mycket sånt på konditorier.
"Jag försöker undvika sötsaker..."
Mmm. De brukar ju inte ha så mycket sånt på konditorier.
Som att gå till systembolaget för att man försöker undvika alkohol. Bah. Folk. FOLK!! Se på film istället.
