Perfekta Prinsessan Pernilla

För några veckor sen utlyste Ann en tävling på facebook om vem som ätit den godaste middagen den dagen, sen utlyste hon sig själv till vinnare också med broccolisoppa och äppelpaj till efterrätt. Vad vi åt till middag just den dagen minns jag inte, men vi hade äppelkaka till efterrätt. Det minns jag för att Ann då tyckte att jag var så lustig som bakar äppelkakor fast jag inte ens tycker om det.

 

Ja, det är ju lite lustigt men jag tänker som så att eftersom alla andra i världen tycker om det så måste det ju vara mig det är fel på. Alltså fortsätter jag att testa olika sorters äppelkakor i jakten på någon som jag kommer att gilla. I somras gjorde jag ju en äppelkaka med honung och valnötter som jag faktiskt tyckte om, och den här lilla äppelkakan jag gjorde senast var faktiskt också helt okej. "Den är så fluffig!" som Jimmy sa. Det var den också. Fluffig och fransk. Hur bra låter inte det?

 

 

Hurra hurra hurra hurra! Idag är det min födelsedag. Hittills är det ganska skralt med uppvaktning, presenter och gratulationer men klockan är ju bara barnet. Till skillnad mot mig, som verkligen inte är någon ungdom längre. Bah, 18 år för 10 år sen. Det känns ju som att det var igår som jag låg där på köksgolvet och hade 18-årskris. 28-årskris verkar det som att jag ska hoppa över, det känns ju bra. Jag tror att bebis är en bra medicin mot ålderskriser. Trots att bebis är jätteförkyld och håller oss båda vakna hela nätterna med hosta. Men men, det gör inget. Det är ju min födelsedag idag! Och så börjar ju Skid-VM också, sicken bra födelsedagspresent. Nu ska jag baka en tårta! Nej, det ska jag inte. Jag ska dricka en kopp te. Någon måtta får det allt vara.

 

Vissa av er minns kanske hur hemskt det var för mig och Jocke i somras när det inte fanns någon snickerskaka på Lager157 då vi skulle dit och fika. Vi var traumatiserade i flera veckor efteråt, så ni må tro att vi var pepp i måndags när vi skulle dit och fika igen. Tji fick vi, för då fick vi minsann veta att de slutat med snickerskakor för all framtid. Med tunga steg och död blick gick vi istället vidare till nästa café, där de inte heller hade någon snickerskaka. "Nu får det fan vara nog! Nu bakar vi våran egen snickerskaka!" Sa jag, ringde min mamma och bad henne köpa hem ingredienser till snickerskaka. (Det finns alltså ingen mataffär i Sågmyra.) Så idag gjorde vi slag i saken och bakade våran egen snickerskaka. Ett tag funderade vi på att ta med hela plåten ner till Lager157 och sätta oss där och glufsa i oss allihopa, men sedan nöjde vi oss med att fika hemma. Och de var SÅ mycket godare än Lager157's töntiga snickerskakor. Ska man få någonting gjort så får man minsann göra det själv och Lager157 kan behålla sina äckliga icke-snickerskakor för sig själva!

 

Min pappa frågade mig igår om jag fortfarande håller på med bloggen, och hur i hela friden jag kommer på nya saker att blogga om hela tiden för han kan knappt hitta på något nytt att äta någonsin. Själv har jag mer problemet hur jag ska hinna med att laga och äta allt som jag vill smaka på... Men folk brukar ju tycka att det är vardagsmaten som är svår att variera och att festmat inte är några problem att hitta på. Så därför får ni nu ett fint litet vardagsrecept av mig som ni kan variera er med, jättegott är det också.

 

 

Se så mycket snö det kommit i Mölndal i natt! Nej, nu ljuger jag igen. Uppmärksamma läsare ser ju att det står Sågmyra på skylten. Vi åkte upp igår kväll och här finns det snö minsann! Jimmy testar skidspåren och jag och Ofelia har varit på låååång vinterpromenad och det bästa av allt; man slipper slita upp henne ur vagnen när hon sover som bäst när man kommer hem utan man kan låta henne ligga kvar och sova så gott på verandan. Sweet! Älskar att det är vinter när det är vinter. Så vi stannar kvar här i några veckor och åker hem igen när vi vill ha vår i slutet av februari. Men oroa er inte, jag kommer nog baka och laga mat här också. Annars finns det ju förhoppningsvis en och annan snickerskaka att blogga om. Nu ska jag fortsätta njuta av massor, massor med snö och att det faktiskt är behagligt att vara utomhus fastän det är -9 grader. Bebisost finns det också! Kan det bli bättre?

Jag förstår att ni blir lite oroliga över hur mycket chips jag äter och tror att jag kanske inte riktigt får i mig allt det som jag behöver. Men det behöver ni absolut inte vara oroliga för, jag har ätit kvällskaka också så det går ingen nöd på mig! När vi var hos Kim på tantträff i torsdags så började vi av någon anledning diskutera cocktailbär och huruvida någon överhuvudtaget använder dessa läskigt färgglada väldigt sockriga bär nuförtiden. Då kunde jag minsann glatt berätta att jag använt såna tidigare under veckan, men det ska erkännas att det nog var första gången i hela mitt liv. Vad bakar man då när man har användning för såna konstigheter undrar ni. Jo, såna här godingar:

 

Som ni förstår så har jag varit upptagen hela veckan med att sitta och klappa på mitt paket med chips som till sist äntligen kom till rätta. Jag har legat som Gollum och klamrat mig fast vid kartongen och väst: "My Precious..." och blängt på Jimmy för att han inte skulle ta chipsen ifrån mig. Ungefär så. Det var åtminstone väldigt längesen jag var så engagerad i något som jag var i jakten på det här paketet. Eller som Jimmy sa: "Om du la ner lika mycket tid på din dotter så skulle hon kunna prata nu..." Ja. Men man får ju prioritera.

 

Nu skarvar jag faktiskt lite, för jag har naturligtvis inte lyckats hålla mig ifrån att äta upp chipsen. Man måste ju provsmaka, så förra helgen satte jag tänderna i Estrellas nya Popped Chips.