Perfekta Prinsessan Pernilla

Nu ska jag skriva ett av önskeinläggen jag fick från Linda, ett som orsakade stor osämja här hemma då hon skrev såhär: Hur du blev så rolig - är det genetiskt? (dina barn verkar roliga, det kanske Jimmy också är, men jag tror ändå att de har ärvt det av dig?) Vilket gjorde Jimmy mycket upprörd. Jag fick inte ligga på flera veckor. Enligt Jimmy är rolighetsordningen i familjen som följer: 1, Ofelia. 2, Jimmy. 3, Jag. 4, Flora.
Jag skulle nog snarare säga att den är såhär: 1, Jag. 2, Ofelia. 3, Jimmy. 4, Flora.

Det kanske är en aningen orättvist mot Flora, hon har är trots allt bara 2 år och har kanske inte haft fullt lika lång tid på sig att visa sin komiska ådra men hon asgarvar liksom åt grimaser så det känns inte så lovande.

Sen vet jag inte vad jag ska svara på frågan. Man kan ju inte gå runt och säga att man själv är rolig? Det är väl väldigt förmätet av en? Å andra sidan finns det en hel yrkesgrupp som lever på att stå på scen och vara roliga och då måste man ju ändå nånstans tycka att man själv är rolig? Så, vad tror vi om hur man blir rolig? Arv och miljö? Genetiskt? Något man blir eller något man föds till? 

 

Om det vore genetiskt skulle det ju betyda att mina föräldrar också är roliga. Och det är de ju inte. Höhöhöhö. Jag tror att det beror mycket på uppväxten. Att vara uppvuxen i en pytteliten by där du fått umgås med de som finns vare sig ni har så mycket gemensamt eller ej, det enda jag och mina vänner gjort in princip hela vår uppväxt är ju att konstant förolämpa varandra. Det finns inget: "MEN SNÄLLA RARA VAD SNYGG DU ÄR!!" i våra konversationer. Det finns däremot ofta ett: "Ska du se ut sådär?" Det finns en jargong som väl i folkmun skulle kallas "rå men hjärtlig". Och det har jag väl tagit med mig ut i livet. 

 

Det och att jag absolut inte kan prata om känslor överhuvudtaget. Allt som är jobbigt ska skämtas bort. Jag har haft perioder i livet när jag tyckt det var jobbigt att mina kompisar ibland inte berättar känsliga saker för mig, att de inte känner att de vill prata med mig om sånt. Men nu tänker jag på det Vilde sa till Chris i Skam när Chris känner att Vilde inte pratar med henne om jobbiga saker: "Vet du varför du är min bästa vän? För att du får mig att skratta OAVSETT vad som än händer!" Så nu tänker jag att jag är Chris. Totalt ocoolt för man ska ju vara Noora eller eventuellt Sana eller Eva. Fast jag är bra på att skriva om känslor! Så om ni vill prata om jobbiga saker med mig kan vi göra det i messenger för där är jag mycket mer seriös. Mina kompisar just nu ba: "Eh, nej. Det är du inte."

 

Eller så är det bara så simpelt som att jag alltid varit den snygga tjejens fula roliga kompis. JAG VAR TJOCK SÅ DÅ FICK JAG BLI ROLIG ISTÄLLET-klyschan. Förutom att jag inte var tjock. Och att jag dessutom är snygg. Jobbigt för alla jag umgås med att jag är både den snygga och den roliga. Ni kan trösta er med att jag åtminstone inte tjänar några pengar värda att tala om överhuvudtaget. 

 

Så. Nu har jag inget mer att komma med i frågan. Är inte säker på att jag kom fram till något överhuvudtaget? Mer än att jag är en jäkligt självbelåten typ. 

Vargas & Lagola - Always