Perfekta Prinsessan Pernilla

Förra veckan var jag i Sågmyra på höstlov och sprang på min gamla klassföreståndare från högstadiet på stan en dag. Han var också svensklärare och bland det sista han sa till mig innan jag slutade nian var att jag aldrig skulle sluta skriva. Han brukade kalla mig för en liten Selma Lagerlöf och hade mitt 15-åriga jag vetat vilken komplimang det är så hade jag haft hybris som fått Danny Saucedo att framstå som ödmjuk. Bland det första han frågade mig nu såhär 17 år senare var om jag fortfarande skriver. Så nu har jag en livskris. För det gör jag inte. Knappt alls.

 

Så jag tänkte börja här lite försiktigt. Vardagsblogga lite. Jag tycker ju om att skriva, jag skriver i huvudet hela tiden. Jag tar mig bara aldrig tiden att sätta mig ner och få det på papper. Eller dator. När vi var i Sågmyra och Ofelia tjatade om att hon ville ha en målarbok berättade jag för henne att jag bara haft 2 målarböcker som barn. Varpå min pappa sa att det enda jag gjorde var ju att skriva ändå, från den dagen jag lärde mig det. Det kan ligga en sanning i det då det finns hela kartonger i källaren fyllda med mina berättelser och dagböcker. Jag och min barndomsbästis Malin brukade bära våra skrivmaskiner (hur gammal är jag egentligen??) till varandra och sitta bredvid varandra och skriva hela dagarna.

 

Det är ju en ganska tråkig sak att vara bra på, det här med att skriva. Det är sällan du får tillfälle att visa upp det liksom. Är du bra på att sjunga eller spela nåt instrument kan man ju skryta med det lite varsom närsom. Att vara bra på sport är ju också coolt och bra. Tänker på när jag var runt 20 och träffade en kille på krogen som tydligen var bra på hockey och sen frågade han vad jag var bra på och när jag svarade: "Skriva!" Så sa han: "Vad kul! Har du med dig nåt du skrivit?" Och nej. Det har man ju inte. 

 

När man var yngre var det dessutom lite konstigt. När jag var 19 och satt hemma och skrev en vanlig sketen tisdag, så var det en kille som ringde på väg hem från nån hockeymatch och frågade vad jag gjorde.

-Skriver, sa jag.

-Vadå? Pluggar du?
-Nej, jag bara skriver...

-Men vadå skriver?

-En bok eller nåt, jag vet inte vad det blir...

-... Okej.

Tror han hade tyckt det var mindre konstigt om jag sagt att jag stod och tömde kattungar på blod. 

 

Och ja, döm mig inte angående hockeykillarna. Jag är från dalarna, du får välja på hockeykillar och raggare. Och hockeykillarna duschar åtminstone varje dag. Det är därför jag är ihop med en hockeytönt från Tidaholm nu, det blir liksom det bästa av två världar. 

 

Förresten kom vi fram till att Astrid Lindgren inte slog igenom förrän hon var 38, så jag har faktiskt 5 år på mig. "Skriv! Gå hem och skriv!" Sa han. Svenskläraren. Så nu gör jag det. Ska försöka skriva lite varje dag. Tills jag vågar mig på att faktiskt öppna något av de där dokumenten med påbörjade romaner som ligger här på datorn. Men jag börjar här. Lite försiktigt. Nu ska jag vika tvätt. Ja, jag sa ju vardagsblogg. Det kommer att bli skittråkigt, jag varnar er.