Perfekta Prinsessan Pernilla

 

Tårtbotten:

175 gr rumsvarmt smör

2¾ dl socker

3 st ägg

4½ dl vetemjöl

½ tsk bakpulver

1¼ dl mjölk

2 citroner, rivet skal från

 

Garnering:

ca 3 dl vispgrädde

ca 1½ dl lemoncurd

färska bär efter eget tycke och smak

(hallon, blåbär, röda vinbär och jordgubbar hade jag)

 

Sätt ugnen på 180 grader.

Vispa ihop alla ingredienserna till tårtbottnen i en matberedare,

eller med elvisp,

tills smeten är tjock, pösig och slät.

Häll smeten i en bakpappersklädd halv långpanna.

Jämna till ytan och grädda i ca 30 minuter tills kakan är genomgräddad.

Låt kakan svalna i formen i ca 10 minuter innan du stjälper upp den.

Vispa grädden till garnering och blanda med lemoncurd till en jämn smet.

Bred ut lemoncurd-grädden på kakan och garnera sedan med färska bär.

Pudra gärna över lite florsocker strax innan servering.

 

Ja, svårare än så var det inte. Det ska inte behöva vara så mycket svårare än så heller. Hellre enkelt och gott än sugarpaste-snyggt och äckligt som det gamla ordspråket lyder.

 

Vi har så galet mycket kakor och fika över efter kalaset, det känns som att det kommer att räcka i en månad minst. Fast å andra sidan ska Jimmy vara ensam hemma med Ofelia i helgen utan någon som lagar mat till honom så det kommer kanske vara slut redan på söndag...

 

Nu ska jag packa inför morgondagen. Hur kommer det sig att när man ska packa klänningar så vet man plötsligt inte alls vilka klänningar man vill använda och känner plötsligt för att använda kjol och tröja istället, men när man ska till något inte alls klänning-anpassat ställe så vill man bara ha klänning? Det är lika konstigt som att det alltid bara är äckliga godisar kvar längst ner i godispåsen fastän det är man själv som plockat ihop godiset... Mmm. Godis. Just det, packa var det ja. Packa först så kan jag fika lite sen. Nu har jag gått från vara-borta-från-min-bebis-för-första-gången-ångest till jag-kan-ju-inte-baka-sånt-som-folk-ska-KÖPA-ångest till packnings-ångest på ungefär en halvtimme. Men PACKA, för fan! Bete dig. Nu har jag Sunset Beach-syndrom och pratar med mig själv igen.