Perfekta Prinsessan Pernilla

Igår var jag och tittade på den här fina utsikten. Jag är fortfarande i Dalarna alltså, som synes på de idylliska bilderna. Höhö. Det var vid Åsledens Toppstuga utanför Leksand, här skulle jag kunna ha bröllopsfest om jag skulle gifta mig på sommaren. Men nu ska jag ju gifta mig på vintern, och då kanske man inte ska utsätta sina gäster för att försöka ta sig 5 kilometer högt upp på ett berg i vinterväglag. Nackdelen med att åka runt i Leksandstrakten och titta är att man börjar sucka tungt och undra varför man bor där man bor när man kan bo sååå fiiiiint. Men då åker man till Falun en stund så börjar man förstå direkt varför man bor där man bor.



Idag har jag och Jocke varit på Sågmyraturné och varit in i varenda affär i byn. Ja, det är ju ganska fort avklarat tänker ni, men det finns faktiskt en del. Vi var på Sågmyra Museum och var kulturella också. Sen hände det hemska, ofattbara som jag knappt orkar skriva om... Men det ska ju vara bra att skriva av sig så nu gör jag det ändå. När vi skulle fika på Lager157 så hade de ingen snickerskaka! "Det här är värre än den dagen när min mamma dog!" Skrek Jocke och fick en aning konstiga blickar av cafépersonalen. Men ni ser ju själva hur deprimerad han blev. Kladdkaka med grädde? Vad är det i jämförelse med en snickerskaka? Som att få gå och titta på Sean Banan när man blivit lovad en Håkan Hellström-konsert.



Vi piggade upp oss med att gå och testa partyhattar och titta på tomtar, påskharar och kräftskive-pynt på Trend & Tradition. Vem blir inte glad av en hatt med glittriga spöken på liksom? Sen gick vi till Godis-Britta och där finns det minsann Lakrits-dumle på lösvikt! Nu försöker jag få min mamma att förstå att hon ska gå till Godis-Britta och köpa det och skicka ner till mig en gång i veckan... Hon är sådär lagom pigg på det.

Nu har jag dock börjat bli lite mätt på Sågmyra-livet så jag har börjat fundera på att dra mig hemåt igen. Mest för att jag är lite rädd att Jimmy håller på att svälta ihjäl och för att min allergi mot bortskämda barn börjar bli lite väl svår. Det är ju helt fascinerande att någon som får exakt som den vill precis hela tiden ändå kan gnälla, skrika, gråta och skälla över allting konstant. Om jag hade fått som jag vill jämt så hade jag ju liksom varit glad. Nu ska jag ta en promenad och posta lite brev och vila mina öron. 

The Temper Trap - Everybody Leaves In The End