Perfekta Prinsessan Pernilla

Ibland, ganska ofta faktiskt, önskar jag att jag hade en annan blogg. En hemlig blogg. Där jag verkligen kan skriva hur jag känner, vad jag tänker, hur jag mår. En anonym blogg, där jag kunde få skriva att jag blir ledsen när mina kompisar ljuger mig rakt upp i ansiktet utan att få arga facebook-mail, där jag kunde få skriva att jag känner mig sårad när alkoholen alltid kommer i första hand, där jag kunde få skriva att det känns lite grann som någonting tär sönder mig inifrån när jag inte får skriva hur jag mår.

Ännu oftare önskar jag att jag var en sån som orkade berätta för människor direkt när de sårar mig, eller när jag blir ledsen, eller när det känns som att någonting tär sönder mig inifrån. Men jag är inte en sån. Jag är en sån som skriver av mig. Och när jag inte får göra det, då biter jag ihop och låtsas som ingenting och spelar teater tills någonting verkligen går sönder inuti mig på riktigt. Eller tills någon ser igenom min teater och frågar vad det är som är fel.

Men när den som ser igenom min teater inte orkar lyssna på svaret på frågan den själv ställt. Då fortsätter pjäsen bara i ännu en akt. Och inuti går allting bara ännu mer sönder. Så ibland, ganska ofta faktiskt, önskar jag att jag hade en annan blogg. Att jag kunde berätta saker för människor direkt. Och att de människorna jag väljer att berätta för hade ork att lyssna. Ibland, ganska ofta faktiskt, önskar jag att jag hade modet att skriva såna här saker jämt.