Perfekta Prinsessan Pernilla

Idag börjar jag skolan klockan 16. Det är en aning störigt tycker jag. Speciellt som jag inte lyckades hasa mig upp ur sängen förrän en halvtimme sen. Känner mig fortfarande trött också. Jimmy har vänt upp och ner på dygnet igen, och jag är en tönt som har jättesvårt att sova utan honom. Mest för att jag fryser som en liten spädgris, men också för att jag vaknar hela tiden. Inte för att han väsnas, utan bara av mig själv, så vaknar jag och måste ligga och lyssna ett tag om han lever. Om det är alldeles tyst därute i vardagsrummet måste jag ju dessutom gå upp och titta så att han inte har ramlat ihop i en liten hög på golvet.

Det känns bra att jag redan vid 23-års ålder har börjat noja över att han ska dö. Bådar gott inför när vi blir sisådär 70-80 och man borde börja oroa sig på riktigt. Antagligen kommer jag att låsa in honom i sovrummet eller någonstans då så att jag vet vart han är hela tiden. Där kan han sitta i gungstolen och läsa Hemmets Journal. Men han får inte gunga i gungstolen, den kan välta och då kan Jimmy hamna under och bryta lårbenshalsen. Vi måste börja se över hans yrkesval också. Han får inte jobba med någonting som innebär tunga lyft, mycket trafik, elektricitet eller vassa maskiner. Nu ska jag gå och införskaffa honom en hjälm och en reflexväst som han ska ha på sig överallt. Hemma som borta. Inne som ute. Och så ska jag skaffa ett hänglås till sovrumsdörren.

Morrissey - All You Need Is Me