Perfekta Prinsessan Pernilla

Förut har jag alltid tänkt på hur svårt det måste vara att uppfostra sina barn. Hur man får dem att vara snälla och omtänksamma och allt sånt där. Men nu har jag kommit på en sak som måste vara ännu svårare, och det måste ju vara att få sina barn att tro på sig själva. Att ge dem självförtroende och självkänsla. Att få dem att förstå att de duger som de är. Att få dem att våga vara sig själva. Det måste ju vara hundra gånger svårare än att uppfostra dem till att vara snälla och omtänksamma. Hur tusan gör man det?

Jag började tänka på det när jag satt och läste en Veckorevyn (för första gången på x antal år) och skrek till Jimmy: "Våra barn ska fan aldrig få läsa Veckorevyn och såna tidningar!" Varpå han såklart undrade varför. Fast jag menade ju inte riktigt så, våra barn ska väl få läsa vilken tidning de vill när de köper den för sina egna pengar. Men inte förrän de förstår att allt som står i såna tidningar som VR, Cosmopolitan, SOLO och liknande är skitsnack.

För det enda som står är hur man blir snyggare, hur man blir smalare, hur man blir rikare, hur man blir bättre i sängen, hur man sminkar sig bättre, vad man ska och absolut inte ska ha på sig, man kan liksom alltid bli bättre. Man duger aldrig som man är. Och jag vill att mina barn ska veta att de duger som de är. Att de redan är finast i världen, att de inte ska ha ett BMI på 17, att man inte behöver köpa nya kläder och strö pengar omkring sig, att de ska ha sex på sina egna villkor, att de ska klä sig som de själva vill. Jag vill helt enkelt att de ska ha skinn på näsan, stå på sig och tycka om sig själva. Men hur fan får man sina barn att förstå det i dagens samhälle?

Och så vill jag att de ska våga saker. De ska våga chansa. Flytta långt bort, plugga utomlands, jobba utomlands, backpacka runt halva jorden och samtidigt veta att hemma alltid finns kvar för dem när de behöver det. Jag vill att de ska uppleva saker. Inte känna sig tvungna till det, men absolut ha modet att göra det om de känner för det. Det kanske hänger ihop med det här med att känna att man duger. Att våga chansa och våga uppleva saker, att veta att man klarar sig på egen hand och inte behöver stötta sig mot andra människor hela tiden. Men ändå inte vara rädda för att be om hjälp när de verkligen behöver det.

Det måste vara världens svåraste jobb. Att få sina barn att bli självständiga, självsäkra, modiga, snälla, omtänksamma människor. Undrar just hur mina föräldrar gjorde med mig? Jag är ju faktiskt allt det där. Mer eller mindre av vissa saker kanske. Haha.  Och nej, jag är inte gravid. Jag bara funderar på såna saker, så att jag är beredd den dagen det väl händer. Beredd att göra allt för att mina barn ska veta att de duger. Att de är bäst. Precis som alla andra.