Jag har aldrig sett nån så, uppsnärjd i det blå.
Nu är jag inte så mycket på gråthumör längre. Nu är jag mer på "det-ordnar-sig"-humör. För det gör det ju. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att bli hemlös, eller svälta ihjäl. Sen att det är helt fruktansvärt tråkigt att inte kunna göra någonting förutom att bo och äta, det är ju en annan femma. Det får jag helt enkelt leva med en tid framöver. Eller ja, det är ju faktiskt snarare så att jag levt med det sen i augusti. Vilket är lite trist när man äntligen bor i en stad där man vill göra annat än att bo och äta. Nu har jag insett varför jag alltid hade så mycket pengar när jag bodde däruppe, jag ville ju aldrig göra något så pengarna gick ju aldrig åt, jag satt ju bara hemma framför datorn och kräktes bitterhet.
Dessutom är det mindre än 3 veckor kvar till flytt. Det tröstar en hel del. Jag längtar som en galning. Imorgon kommer mamma, pappa och Pippen också. Det blir nog trevligt det. Pippen är ju gullig. Vad besviken han kommer att vara som inte får flyga flygplan hit. Han får ta igen det på Liseberg på fredag. Jag måste städa imorgon. Tur att man är arbetslös, meningslös och värdelös så att man har tid över. Flytta möbler måste jag göra också. Och dammsuga, dammsuga är viktigt när mamma kommer att hälsa på. Dammsuga är A och O i ett hem i hennes värld. Synd att hennes städnoja har smittat av sig på mig. Det tycker nog åtminstone Evelina, och snart kommer Jimmy att tycka det också. Haha.
Rachael Yamagata - Pause The Tragic Ending
