Det måste vara nåt fel på er.
Jag drog mig lite för att berätta för min mamma om lägenheten, hon är lite sådär... Som jag, och ser oftast det negativa i allting. Speciellt i allting som inte har med Dalarna att göra, på det sättet skiljer vi oss åt. Men annars är hon sådär... Typiskt bortskämd som föräldrarna till våran generation är. Ja, jag vet. De säger att det är vi som är bortskämda, men helt ärligt... De är bortskämda. Min mamma brukar med lite förakt i rösten berätta för mig att hon har minsann aldrig varit arbetslös en enda dag i hela sitt liv. Vilket är ganska bekant bland alla våra föräldrar. Och de tror att bara för att man inte har något jobb så är man lat. Fastän man söker femhundra jobb i veckan. Minimum.
Jag skulle faktiskt inte haft något emot att ha det som de hade det, inte ens behöva gå ut gymnasiet utan kunna gå in på första bästa ställe och säga att man vill jobba där. Och få jobbet. Aldrig behöva leta med ljus och lykta efter någonstans att bo då de hade jobb och bostäder på den tiden var billiga, och bostadsrätter knappt fanns. Nu kan man knappt få jobb i kassan på Hemköp utan att vara högskoleutbildad. Och nej, vi kan inte skaffa några barn för vi har inte råd för vi måste plugga för att få något av de få jobb som finns som man slåss om tillsammans med 500 andra nyutexaminerade studenter. Hemlösa är vi också, nästan allihopa. Andrahand hit och andrahand dit.
Jag skulle också gärna aldrig ha varit arbetslös en enda dag i mitt liv. Jag skulle hemskt gärna få ett jobb utan att behöva ta studielån på flera hundra tusen. Jag skulle vilja ha ett förstahandskontrakt, eller kanske någon gång i mitt liv kunna köpa en villa för under en miljon. Men det är inte riktigt så nuförtiden. Så jag kan tyvärr inte hålla med om att vi är någon bortskämd generation, en förbaskat sysslolös generation möjligtvis. Jag hoppas att mina barn får vara en bortskämd generation som inte behöver vara arbetslösa en enda dag i sina liv. Det unnar jag dem.
Frida Hyvönen - London!
