Perfekta Prinsessan Pernilla

För några månader sen drömde jag det här om Howlin' Pelle. I natt drömde jag fortsättningen. Är det normalt? Att drömma fortsättningsdrömmar? Är mina drömmar egentligen en enda lång följetång? Eller ska det här bli som när jag drömde varje natt att jag flyttade in i ett jättestort gammalt hus? Eller när jag drömde flera gånger i rad att jag hånglade med Victor Norén?

Nåja. I fortsättningsdrömmen råkade jag och Howlin' Pelle stöta ihop på någon slags gala av något slag. Jag gick fram till honom och sa hej och alla började direkt peka och viska. Jag och Pelle skrattade gott åt hur alla säkert trodde att jag bara var ett galet fan som gick fram till honom och gjorde bort mig. Efter att ha haft en trevlig kväll tillsammans på den där galan så var det då dags att gå till Pelles hotellrum. Oj oj OJ! Det var ett fint hotellrum. Och där låg vi och hånglade, åt jordgubbar och bara hade det allmänt mysigt ihop. Så precis när det börjar hetta till och vi ska komma till själva huvudsaken så får jag plötsligt en väldig ångest och dåligt samvete.

Så säger jag nej. NEJ?! Vadå NEJ?! "Neeeej, jag kan inte göra så mot Jimmy..." Säger jag till och med. Hallå! Howlin' Pelle är ju mitt frikort! Den enda killen i hela världen som jag får ha sex med utan att Jimmy kan bli arg. Och likförbannat säger jag nej. Till Howlin' Pelle. I en dröm. Det här är ju löjligt. Såhär kär borde man ju inte få vara. Jag blir nästan förbannad. Samtidigt som jag är världens fånigaste, spralligaste, gladaste, löjligaste, lyckligaste och alldeles, alldeles galen. Så det är nog okej ändå att säga nej till Pelle. Det finns ju bättre. Uppenbarligen : )

Håkan Hellström - Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger