Och de säger: "Bla, Bla, Bla, Bla."
Det här skrev jag den 7/12-03:
Ofattbart. Sjukt. Om någon hade sagt till mig för några år sen, när vi satt ihop som mest, att jag från det året jag var 17 aldrig någonsin mer skulle få träffa honom skulle jag skratta den människan rakt upp i ansiktet. Då var vi som klister, pratade i telefon 3-4 timmar varje kväll, lekte från fredag eftermiddag till söndagkväll och om inte det räckte satt vi på ICQ och bara var. Alltid med varandra.
Men nu är Erik borta. Och jag är kvar. Ett år utan Erik kan inte gå så fort. Han var ju den roligaste människa som någonsin funnits. Fem minuter med honom så hade man ont i magen för att man skrattat så mycket. Ingen får mig att skratta som han gjorde...
7/12-04:
Nu har det gått två år. Och jag saknar massor. Men jag gråter inte längre. Inte mycket. Nu minns man allt det roliga med ett leende. Våran såpa Björck-arvet. Alla äventyr i skogen. Alla tv-program vi gjorde som små. Alla lekar på släktkalasen. Intern-skämten. Långa nätter med Settlers och chips. Sp1d-redhoods och hur vi skrattade på naturkunskapen. Trauma. "Vad ska du göra med mig Rolf?!" Rainbow Brite. Timlånga telefonsamtal och hur vi ibland avslutade varandras meningar eller sa exakt samma sak exakt samtidigt. Jag saknar det. Och minns det. Ensam.
7/12-05:
Och idag är det den där dagen. Som jag inte gillar alls. Det är tre år sen idag som min mamma kom in till mig och berättade att Erik var död. Tre år sen. Jag kan inte förstå det. På ett sätt känns det som att det skulle kunna ha varit i förra veckan jag senast pratade med honom. Eller i somras som vi åkte gummibåt över hela sjön och tappade bort Malins tröja och astma-medicin. Det känns inte som det var längesen alls vi körde rakt in i enbuskarna med sparkcykeln, eller räddade det självmordsbenägna lammet. Det känns som alldeles nyss vi gick i skolan och alla förundrades över hur snål han alltid var mot alla utom mig som fick chokladbollar och godis till höger och vänster.
Förutom när jag bodde på Visingsö så är i år första året som jag inte kunnat åka till Eriks grav och tända ett ljus. Men jag vet att jag inte behöver besöka någon gravsten. Han kan kännas precis lika närvarande ändå. Fastän det gått sex år nu så kan jag fortfarande vara på väg att ringa honom ibland, vissa dagar glömmer jag fortfarande bort att han inte finns kvar. Trots att det gått sex år. Jag minns hur arg jag var de där dagarna efter att han dött för att jag inte sa hejdå till honom den där sista dagen i skolan. Jag tänkte hela tiden på hur han bara några dagar tidigare satt i en av ljusgårdarna och berättade att han trodde att han höll på att dö. Men med några års perspektiv har jag insett att vi alltid var såna. Vi var alltid nära döden och vi var alltid lika bittra. Och vi hade en regel som jag lever efter än idag: Le så tror de att vi förstår.
Timo Räisänen - Without You
Ofattbart. Sjukt. Om någon hade sagt till mig för några år sen, när vi satt ihop som mest, att jag från det året jag var 17 aldrig någonsin mer skulle få träffa honom skulle jag skratta den människan rakt upp i ansiktet. Då var vi som klister, pratade i telefon 3-4 timmar varje kväll, lekte från fredag eftermiddag till söndagkväll och om inte det räckte satt vi på ICQ och bara var. Alltid med varandra.
Men nu är Erik borta. Och jag är kvar. Ett år utan Erik kan inte gå så fort. Han var ju den roligaste människa som någonsin funnits. Fem minuter med honom så hade man ont i magen för att man skrattat så mycket. Ingen får mig att skratta som han gjorde...
7/12-04:
Nu har det gått två år. Och jag saknar massor. Men jag gråter inte längre. Inte mycket. Nu minns man allt det roliga med ett leende. Våran såpa Björck-arvet. Alla äventyr i skogen. Alla tv-program vi gjorde som små. Alla lekar på släktkalasen. Intern-skämten. Långa nätter med Settlers och chips. Sp1d-redhoods och hur vi skrattade på naturkunskapen. Trauma. "Vad ska du göra med mig Rolf?!" Rainbow Brite. Timlånga telefonsamtal och hur vi ibland avslutade varandras meningar eller sa exakt samma sak exakt samtidigt. Jag saknar det. Och minns det. Ensam.
7/12-05:
Och idag är det den där dagen. Som jag inte gillar alls. Det är tre år sen idag som min mamma kom in till mig och berättade att Erik var död. Tre år sen. Jag kan inte förstå det. På ett sätt känns det som att det skulle kunna ha varit i förra veckan jag senast pratade med honom. Eller i somras som vi åkte gummibåt över hela sjön och tappade bort Malins tröja och astma-medicin. Det känns inte som det var längesen alls vi körde rakt in i enbuskarna med sparkcykeln, eller räddade det självmordsbenägna lammet. Det känns som alldeles nyss vi gick i skolan och alla förundrades över hur snål han alltid var mot alla utom mig som fick chokladbollar och godis till höger och vänster.
Förutom när jag bodde på Visingsö så är i år första året som jag inte kunnat åka till Eriks grav och tända ett ljus. Men jag vet att jag inte behöver besöka någon gravsten. Han kan kännas precis lika närvarande ändå. Fastän det gått sex år nu så kan jag fortfarande vara på väg att ringa honom ibland, vissa dagar glömmer jag fortfarande bort att han inte finns kvar. Trots att det gått sex år. Jag minns hur arg jag var de där dagarna efter att han dött för att jag inte sa hejdå till honom den där sista dagen i skolan. Jag tänkte hela tiden på hur han bara några dagar tidigare satt i en av ljusgårdarna och berättade att han trodde att han höll på att dö. Men med några års perspektiv har jag insett att vi alltid var såna. Vi var alltid nära döden och vi var alltid lika bittra. Och vi hade en regel som jag lever efter än idag: Le så tror de att vi förstår.
Timo Räisänen - Without You
Kommentarer
Postat av: Saturnine
Det var klokt utfunderat, "le så tror de att vi förstår". Det är tråkigt när smarta och mänskliga stjärnor i vår omgivning försvinner.. :( Tråkigt är ett töntigt ord egentligen. För det låter inte viktigt och riktigt.
Trackback
