Perfekta Prinsessan Pernilla

Mina nya jeans ger värsta muffins-effekten. Det har ingenting med personen Muffin att göra utan bakverket. Det är när byxorna är tajta så magen väller ut utanför och man ser ut som en muffins. Så nu har jag en tjockis-depression. Det händer mig ungefär en gång om året att jag oroar mig för att jag är tjock och det är idag. (Och nu menar jag oroar mig på riktigt, inte slänger ur mig: "Jag är en tjockis!" och sen tar en näve chips till.) Fan. Nu är det riktigt synd om mig alltså. Uäääh. Det är bara för att jag inte varit ute och rört på mig på en vecka på grund av min jävla förkylning.

Eller så är det kanske i psyket det sitter Pernilla, för du väger nog inte ett endaste gram mer idag än du gjorde igår? Nej. Det förstås. Så kan det ju vara. Men nu ska vi inte hålla på och vara logiska här. Nu är det faktiskt tycka-synd-om-sig-själv stund. Jaha. Okej. Förlåt. Jag ska fan beställa en sallad imorgon och så ska jag inte dricka någon alkohol. Och så ska jag jogga runt halva sjön. Nej, det tycker jag låter väldigt dumt med tanke på hur förkyld du är. Ja. Det kan så vara men... Men... Men. Imorgon när jag vaknar kommer jag totalt att ha glömt det här och börja dagen med att titta mig i spegeln och konstatera hur smal jag är, som jag brukar göra.

Men just nu. Just idag. Då är jag bara en tjock jävla muffins som borde anmäla mig till Tjockholmen. Imorgon är den riktiga Pernilla tillbaka igen. Fröken Snyggtjock. Fröken Älska Chips Och Dip. Idag är hon dock på semester, och jag ger mig fan på att hon äter upp sig riktigt ordentligt.