Vi söp. Vi grät. Vi hånglade.
Trots att Leksand förlorade så var det en trevlig kväll i Ejendals Arena. Där det samlats runt 1000 personer för att se en match som inte ens spelades där. Utan i Mora. Och visades på storbildsteve i Ejendals Arena. Så. Där satt vi och hade det trevligt. Jag hade till och med blå & vit-ögonskugga för att visa att jag kanske ibland hejar lite grann på Leksand. Eller så blev jag bara alldeles tårögd när den lilla knatten Simon fick åka in på isen och skutta runt lite på sina små skridskor i sin Leksands-tröja. Undrar hur gammal han var? 5-6 kanske? Oh my.
Annars var det mest flams och trams som vanligt. Vi kom fram till att vårat motto under 2004 var: Vi Söp. Vi Grät. Vi Hånglade. Självklart var det inte JAG som gjorde något av detta. Jag var väl aldrig full på den tiden? Oh nej. Grät gjorde jag inte heller. Hånglade gjorde jag verkligen inte. En gång berättade jag för Jocke om den gången jag satte mig alldeles utanför kön till Etage och kissade. Skitsmart. Det var säkert ingen som såg. Bara sisådär 50 pers. Det mest tragiska med den historian är att det inte ens var 2004. Utan 2007. Förra året. 22 år gammal. Jag borde skämmas! När man är 19 är det åtminstone acceptabelt. Jocke låg mest dubbelvikt över bordet och grät av skratt.
Idag lyckades jag fjäska till mig att få sluta en halvtimme tidigare på fredag så jag hinner med det sista tåget till Falköping. Sen att jag kommer fram till Falköping helt väldigt jättesent är ju en annan tråkig historia. Nu ska jag boka tågbiljetter och sen ska jag sova.
Metallica - The Unforgiven II
Alltså, det här med hockey är fan överreklamerat! ;D
