Perfekta Prinsessan Pernilla

Mat, Musik, Prickar & Sötsaker.

Jag undrar, finns det vildros och kaprifoler, sjöar och gröna skogar, där du är nu?

I helgen hade jag tänkt bjuda Jimmy på middag på Thörnströms Kök och en hotellnatt, men livet blir ju inte alltid som man planerar. Ibland blir det precis tvärsom och man får ställa in alla planer man haft och istället sitta hemma, men samtidigt känna att det är just precis det enda man vill göra just då. Jag har inte riktigt kunna bestämma mig för om jag vill skriva det här blogginlägget eller inte, men i slutänden kom jag fram till att det är ju det jag gör; jag skriver. 

 

Ska vi börja från början? Där i mitten av augusti, när en sticka visar ett plus och man börjar drömma och fantisera om ett nytt litet liv. Har vi plats? Nu måste vi ju ta körkort! Matsalen använder vi ju knappt, går lätt att spika upp en vägg där. Kanske sätta upp den där liggande väggpanelen i vardagsrummet som jag pratat så mycket om. Det är en pojke. Det sa jag med Ofelia också. Det är klart det är en pojke. Det är därför jag inte kräks nånting. Vi bråkade lite om namn. Jimmy hade som vanligt bara fåniga förslag som Svalbard, Ulf och Engelbrekt. Jag åkte till Gotland och mina bästisar gav den smeknamnet "Mandeln" för så liten var den i magen då. Min mamma började fnissa som bara den när jag sa att den var beräknad 21'a april, för det är min pappas födelsedag. 

 

Och så är man plötsligt i vecka 10 och börjar blöda. Först lite grann. Det är ingen fara. Det är normalt. Avvakta lite och se vad som händer. Morgonen efter blöder det inte längre lite grann. Morgonen efter känner du dig som du är med i blodscenen i The Shining, sitter i badrummet i över en timme och bara hoppas att Ofelia inte ska behöva gå på toaletten för det ser ut som du försöker städa upp efter ett styckmord därinne. Lyckas hämta telefonen och ringa 1177. De svarar som alltid med sitt alvedon-tips. "Man blöder när man får missfall, det är inget konstigt, ta en alvedon och försök smälta det!" Jag tänker att det är skillnad på att blöda och att blöda. Sms'ar Jimmy att han måste komma hem och när han ringer upp kan jag knappt prata för jag bara gråter. Tänker på alla praktiska saker som måste ordnas. Ringa jobbet. Klä på Ofelia. Få Ofelia till förskolan. 

 

Sen kommer Jimmy hem och vi försöker ordna allting. Frågar grannarna om de kan skjutsa till sjukhuset, ta hand om Ofelia när vi är där. Måste ringa jobbet. Ofelia står bredvid mig och pratar, pratar, pratar om nåt och sen bara snurrar allting, jag faller ihop på våran telefonbänk och Jimmy börjar ropa till grannarna att de måste ringa en ambulans. Det tar inte många minuter innan det står ambulanspersonal i våran hall och jag tänker att de är så unga. Det hinner jag tänka många gånger under helgen. Att läkare/sjuksköterskor/personal är så unga. Ofelia pratar, pratar, pratar fortfarande. Hämtar sin doktorsväska och ska hjälpa till. Jag tänker att det är skönt att hon bara tycker det är spännande, att hon inte blir rädd. Och att jag måste ringa jobbet.

 

Ligger i ambulansen och hör dem prata om att jag är en "Patient Röd" och jag säger bara att jag måste ringa jobbet, jag börjar ju om en halvtimme. Tjejen som sitter med mig säger att det får vi ordna sen, nu kommer de köra in mig i ett rum med rätt mycket folk så att jag är beredd på det. Jag tror att hon menar ett väntrum, men det visar sig vara ett trauma-rum. Massor av olika sorters läkare med munskydd sätter fast alla möjliga apparater och grejer på mig, presenterar sig och berättar vad de gör. "Var är Jimmy?" "Har nån ringt mitt jobb?" "Har någon ringt förskolan?" "Vad håller alla på med? Är det nån mer patient härinne som varit med i nån bilolycka eller nåt?" Tänker jag. Så ligger man där, någon läkare försöker vara positiv och säga att vi vet ju inte säkert om det är ett missfall. Fast det vet man ju. Såklart man vet.

 

Så lugnar alla ner sig. Försvinner en efter en. Jag rullas ut och vidare någon annanstans. Jimmy kommer ut från ett rum och ser ut som han brukar göra efter en helg på den där ölmässan i Köpenhamn. "Har du ringt mitt jobb? Har du ringt förskolan?" Frågar jag det första jag gör. Det har han. Så blir jag undersökt och får göra ultraljud. Det finns inget foster. Det har jag redan förstått. Nu vill jag bara vila. Åka hem. Vara ifred. 

 

Det får jag inte. Jag får stanna kvar på sjukhuset och inte äta utifall att jag måste opereras. Får tabletter som ska driva ut alla rester ur mig. Om tabletterna inte hjälper måste jag skrapas. Så jag får inte äta. Det är det enda jag säger när de frågar hur jag mår: "Jag är hungrig..." Hungrig. Hungrig. På kvällen vid 22-tiden får jag två skivor vitt formbröd med öst på. Ni vet, sån där skivad ost som är mer plast än ost. Jag och min bror brukar kalla det öst. Det är helt fantastiskt gott. Vid midnatt måste jag börja fasta igen så de där två brödskivorna är det enda jag äter på 36 timmar. 

 

De tar blodprover på mig hela tiden. Varannan, var tredje timme, hela natten. Jag sms'ar och chattar med kompisar. Så många hör av sig och berättar att de varit med om samma sak, inte en eller två av mina vänner, över en handfull av vänner och bekanta. Det är så vanligt och ändå pratas det knappt om alls. Alla sörjer för sig själva, i tysthet. Det gör mig ännu mer ledsen.

 

På lördag förmiddag ska jag få träffa läkaren, men han får ett akutfall på ett annat sjukhus och måste åka iväg. "Du får fortsätta svälta!" Skojar en sjuksköterska med mig. Flera av dem påpekar att det är bra att jag orkar skoja mitt i allt. Jag förstår inte hur folk inte orkar skoja när sådana här saker händer. Till sist kommer läkaren tillbaka, jag blir undersökt igen och allt ser bra ut. Jag får äta och jag ska få åka hem. Ofelia och Jimmy är där. Jag äter två portioner sjukhus-kalops och en portion Ekströms chokladpudding med pulvrig konsistens. 

 

Svärfar med fru kommer och hämtar oss på sjukhuset. Jag har redan betalat för hotellnatten och får inga pengar tillbaka så vi skriver över hotellrummet på dem. Jag vill bara vara hemma. Natta Ofelia. Äta chips. Se på serier. Alla frågar hur jag mår. Och jag vet inte. Jag vet fortfarande inte. Jag tar en promenad i skogen. Jag tänker att nu får jag ju äta brieost igen. Jimmy skojar om att vi kan ställa in moscato d'astin i kylen. En kompis skriver och frågar hur hon någonsin ska våga bli gravid igen och jag svarar att det är väl som med kärleken, precis när det har tagit slut med någon tänker man att man aldrig ska utsätta sig för det igen, men sen går det tag och man tänker att: "Ja okej då, jag testar väl då, det kan ju gå bra den här gången..."

 

Imorgon är det måndag och vardag igen. I torsdags var jag gravid och idag är jag inte det. 

 

 

Anna Ternheim - Shoreline

Kära du! Jag vet exakt. För nästan exakt på dagen för tre år sedan var jag i din sits. Fy fan vad hemskt det var. Jag blödde som faan och fick svälta jag mä. Inte ens en ostmacka fick jag😉. Har inte pratat med så många om det. Vet inte varför, känns bara så privat men är ju så vanligt. Och lova att du vågar testa bli gravid igen. Du har ju, liksom jag hade, lyckats en gång tidigare. Jag fick två missfall mellan mina barn och var skitskraj hela min sista graviditet. För helvete vad man blöder!! Många varma kramar till dig. Vi ses snart. Och då svälter vi inte😄

Kära du! Jag vet exakt. För nästan exakt på dagen för tre år sedan var jag i din sits. Fy fan vad hemskt det var. Jag blödde som faan och fick svälta jag mä. Inte ens en ostmacka fick jag😉. Har inte pratat med så många om det. Vet inte varför, känns bara så privat men är ju så vanligt. Och lova att du vågar testa bli gravid igen. Du har ju, liksom jag hade, lyckats en gång tidigare. Jag fick två missfall mellan mina barn och var skitskraj hela min sista graviditet. För helvete vad man blöder!! Många varma kramar till dig. Vi ses snart. Och då svälter vi inte😄

Jag har inte varit med om det själv, men jag känner smärtan och vill bara flika in hur otroligt fint och äkta du skriver om det. Hoppas att det snart blir en ny mandel ❤️

Puss smultron ❤️