Ett avslut.
- Är det Håkan där i svart?
- Neej, brukar inte han ha finare kläder?
- Jaaa... Det kanske är Alf Robertson...
- Han är död.
Hur skulle jag kunna veta det? Jag vet att Michael Jackson är död. Räcker det inte så? Och jo. Det var Håkan i svart. Jag tycker det gulligaste med Håkan är att han står kvar på scenen när konserten är slut, lamporna är tända och alla är på väg ut och vinkar till alla. Som en liten farmor eller en dagisfröken. Fint. Nu ska jag ta en promenad i höstsolen.
Håkan Hellström - Brännö Serenad
(för att det var den enda som fattades för att det skulle bli ultimat.)
Tänkte att jag inte skulle gå in på din blogg för jag ville inte alls veta vad någon tyckte om spelningen i helgen. Men sen tänkte jag att jag bryr mig ju verkligen inte om vad någon annan tycker om... Spelningar. Eller skivor.
För att runda av detta: 2 steg från paradise kan vara den bästa skiva Håkan någonsin gjort och någonsin kommer att göra.
Brännö Serenad får mig alltid att tänka på farmor. Egentligen handlar inte texten om det, men av nån anledning kopplade jag det så när jag lyssnade på den, och det har liksom fastnat.
"Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Hon kommer aldrig hit igen"
hurra för håkan!
Vi borde verkligen haft en kikare. Och du borde lyssna mer på Alf Robertson.
Comes to mind:
"Han är död"
"Men han rör ju på sej!"