Om en promenad som blev inte alls så fin.
Min mamma ringde när jag hunnit gå ungefär halvvägs för att möta Evelina. Det är min Storebror som är "chauffören". Min Storbror som jag pratade med i över en timme ungefär 20 minuter innan han körde av vägen. För min Storebror är liksom bäst. Det brukar jag säga annars också faktiskt. Plötsligt betyder det där med att ha rätt kläder som servitris ingenting. Jag har gråtit och gråtit och är fruktansvärt glad att jag inte såg den där bilden innan mamma och pappa ringde och berättade att han klarat sig bra. Efter att ha suttit fastklämd i ungefär 2 timmar verkar han ha klarat sig undan med att bara vara rejält blåslagen. Tur det. Tur det. Jag är fortfarande skakig och måste fortfarande gråta lite. Men han lever. Och fy fabian vad glad jag är över det.
Kommentarer
Postat av: Malin
Men GUD vad hemskt! Skickar varma kramar härifrån~ Vissa har änglavakt ibland, gud vilken tur att din storebror hade det den här gången!
Postat av: Malin.T
Fy vad otäckt! Vilken tur att det gick så bra. Visst är det som du säger, vad betyder "rätt" kläder osv, det gäller att försöka tänka på det även när det inte händer hemska saker. Det viktigaste är familjen, människorna man älskar! Hittade till dig via en annan blogg så nu tänker jag titta runt lite!
Trackback
