Perfekta Prinsessan Pernilla

Jag vet att jag är sämst i världen på att blogga nuförtiden. Jag vet inte vad det beror på och vad jag har för mig som är så himla mycket viktigare. Kanske jobbar och går i skolan förstås. Men nästa vecka jobbar jag bara måndag och har ingen skola alls, förutom en gigantisk hemtenta förstås, så då kanske det blir bättring. Vi får se om jag hinner komma ikapp. Jag börjar i alla fall med att visa tisdagens middag, som väl är lite gammal nu, tur att vi redan ätit upp den.

Jimmy ska ljuga för sina klasskompisar och säga att det är ris och inte bulgur. Varför vet jag inte, jag tror inte man får äta annat än ris, pasta och potatis som tillbehör i hans klass för då räknas man som vegetarian. Och det är i Jimmys värld en grov förolämpning. Trevligt att vi ska på fest ikväll med vegetarisk buffé. Jimmy får ta med ett kilo rå köttfärs att ha i fickan och gå och gnaga på.

Igår hade hela Göteborg Håkan-feber. Helt galet. Till och med våran lärare hade drabbats. Först sa han till en tjej på uppropet som heter Hellström att hon hade passande efternamn, sen var han förstående och förstod att vi inte ville vara i skolan utan springa till Liseberg. Haha. Och överallt man gick hörde man människor bestämma när de skulle ses och ja. Vi hade som vanligt inte lärt oss en läxa utan stod utanför Liseberg halv åtta precis som halva Göteborg och trängdes i en kö som sträckte sig från entrén till Korsvägen. Där stod vi och trängdes och var intima. Mmm. Mysigt.

Vi kom in till sist och då var det bara en enorm publik att trängas med istället. Men men. Det är som det ska vara, som det alltid har varit. Jag är nöjd för att han spelade Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger. Jag är rädd för att det stod en kille bredvid oss som hade en halsduk knuten över ögonen under hela konserten. Varför? Mmm. Håkan. Tänk att det är 10 år sen de spelade in Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg-demon. Jag känner mig så gammal och minns när jag och Malin målade om mina föräldrars hus och hade hans första skiva på repeat varje dag under hela sommaren. Det måste ha varit 2001. Att inte mina föräldrar slängde skivan efter några veckor... Det är ett under.

Idag är det Jolin och Evelinas 25-årsfest. Yaay. Jag har släppt min ångest och blivit pepp istället. Det känns inte lite bra det. Synd att min klänning jag beställde för 2 veckor sen fortfarande inte hittat hit. Nåja. Någonting i garderoben passar nog fortfarande trots mitt konstanta expanderande de senaste månaderna. Haha. Nu ska jag och Jimmy utforska kvarteret. Solen skiner, glada miner!