Perfekta Prinsessan Pernilla

Idag på jobbet frågade en av de andra som jobbar där vad jag gör annars och så berättade jag om konditoriet. Då säger en liten unge, kanske i 3-årsåldern: "Jaha, konditori, då säljer du tårtor!" Vet man sånt när man är 3 år? Jag kan inte minnas att jag visste vad ett konditori var vid den åldern. Ett café, javisst, men ordet konditori? Kunde man det då? Han visste vad prinsesstårta var också. "En sån med grön marsipan och en ros!" Jag blev alldeles paff, men vad vet jag, man kanske kan sånt redan som 3-åring?

Fast sen kom jag på det förstås. Det är ju storstadskids jag har att göra med här. De går väl på konditori var och varannan dag. Själv är man ju uppvuxen i en liten by med 600 invånare, några konditorier fanns ju inte på flera mils avstånd. På födelsedagskalasen serverades det gräddtårta som våra mammor gjort med vaniljkräm/bananmos/sylt som fyllning. Och så lite NonStop och geléhallon som dekorering. Prinsesstårta? Hmpf. Ja, storstadskids. De är då verkligen ifrån en helt annan värld. På dagiset i min by där brukar barnen leka krog och dricka full. Det känns mer betryggande på något vis.