1 Oktober.
Idag fyller min blogg 1 år. Weird. Jag orkar inte ens läsa vad jag skrev i bloggen på den tiden för jag mådde bara så jävla dåligt. Nuförtiden har jag svårt att förstå att jag ens orkade gå upp på morgonen, vilket jag ju vissa dagar faktiskt inte orkade. Ännu mer förvånad är jag över att jag tillät mig att må så dåligt. I min "riktiga" dagbok som jag har bredvid sängen skrev jag till och med: "Jag fattar inte att jag väljer att må såhär när jag vet att man kan må som jag gjorde på Peace&Love." I efterhand är det väldigt konstigt. Att jag bara inte bad vissa att dra åt helvete. Att jag fortsatte att lyssna på allt deras skitsnack. Att jag trodde på dem när de sa att allt var mitt fel och att jag fick skylla mig själv. Det är konstigt.
Nåja. Ett år senare och jag är glad. Jag är glad för att jag vet att det verkligen inte var mitt fel det som de gjorde mot mig. Jag är glad för att jag till sist orkade säga ifrån. Jag är glad för att jag sorterat bort alla energitjuvar ur mitt liv och släppt in en massa mycket bättre människor istället. Jag är glad att jag orkade förlåta istället för att bara gå runt och hata. Jag är glad för att jag äntligen kommit ifrån staden som ger mig rysningar i hela kroppen och som jag vantrivts i nåt alldeles ohyggligt sedan jag kom tillbaka från Brighton. Jag är glad för att allting ordnade sig.
Och mest glad är jag över att jag träffat Jimmy. Att jag vågade släppa in honom i mitt liv trots allt jag varit med om. För det var läskigt, det var ett stort steg. Men det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det är konstigt, att en människa som jag inte ens kände för ett år sen nu är den människa som jag tänker på mest hela dagarna. Mycket kan förändras på ett år. Mycket har förändrats på ett år. Och allting till det bättre.
Nu har jag varit djup nog. Ett år fyller bloggen idag i alla fall. Och jag får färre och färre läsare för var dag. Det är ju positivt, haha. Jag förstår er, jag är inte lika intressant när jag inte är bitter längre. Och man skriver mycket bättre när man är olycklig. Och ännu bättre när man får skriva vad man vill utan att få arga facebook-mail från någon sur kompis så fort man råkar uttrycka sina tankar i ord. Men, nu är det såhär. Nu har vi en positiv blogg utan känslor. Hurra hurra!
(Ja, det var ett uns av bitterhet ni fick ta del av där. Sug i er vetja.)
Why - Good Friday
Nåja. Ett år senare och jag är glad. Jag är glad för att jag vet att det verkligen inte var mitt fel det som de gjorde mot mig. Jag är glad för att jag till sist orkade säga ifrån. Jag är glad för att jag sorterat bort alla energitjuvar ur mitt liv och släppt in en massa mycket bättre människor istället. Jag är glad att jag orkade förlåta istället för att bara gå runt och hata. Jag är glad för att jag äntligen kommit ifrån staden som ger mig rysningar i hela kroppen och som jag vantrivts i nåt alldeles ohyggligt sedan jag kom tillbaka från Brighton. Jag är glad för att allting ordnade sig.
Och mest glad är jag över att jag träffat Jimmy. Att jag vågade släppa in honom i mitt liv trots allt jag varit med om. För det var läskigt, det var ett stort steg. Men det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det är konstigt, att en människa som jag inte ens kände för ett år sen nu är den människa som jag tänker på mest hela dagarna. Mycket kan förändras på ett år. Mycket har förändrats på ett år. Och allting till det bättre.
Nu har jag varit djup nog. Ett år fyller bloggen idag i alla fall. Och jag får färre och färre läsare för var dag. Det är ju positivt, haha. Jag förstår er, jag är inte lika intressant när jag inte är bitter längre. Och man skriver mycket bättre när man är olycklig. Och ännu bättre när man får skriva vad man vill utan att få arga facebook-mail från någon sur kompis så fort man råkar uttrycka sina tankar i ord. Men, nu är det såhär. Nu har vi en positiv blogg utan känslor. Hurra hurra!
(Ja, det var ett uns av bitterhet ni fick ta del av där. Sug i er vetja.)
Why - Good Friday
Kommentarer
Trackback
