Perfekta Prinsessan Pernilla

Inatt drömde jag att mitt ex bröt sig in i vårat hus och gick in och la sig bredvid mig i sängen. Jag vaknade alldeles livrädd och trodde verkligen att det var sant. Sedan blev jag mest ledsen för att jag blev rädd över det. Jag vet inte riktigt vad som hänt, mer än allt som hänt. Och att jag kanske nu till sist börjat prata om hur det egentligen var. Bakom den lyckliga fasaden och teatern som jag spelade konstant i 1½ år. Låt oss åtminstone konstatera att jag är en jävligt bra skådespelare. Ni blev lika lurade allihopa. Lika lurad som jag blev av honom och diverse kompisar, blev ni av mig och mitt låtsasleende.

Nu går jag mest omkring och är förundrad. Varje gång jag ber om ursäkt över allting som inte alls är någonting och bara får ett leende tillbaka. Varje gång jag frågar om lov över någonting urbota jättefånigt och får höra att jag faktiskt har rätten att göra vad jag vill. Varje gång jag inser att JA, det kan faktiskt vara såhär bra tillsammans med någon. Ibland måste jag till och med stanna upp för att förstå att det är på riktigt.

Men jag antar att det som inte dödar gör en starkare och nu har jag åtminstone lärt mig att känna igen tecknen. Dessutom lovar jag att om jag någonsin är med om något liknande igen (vilket jag tvivlar starkt på) så tänker jag inte skådespela. Jag sticker nog direkt istället.

Fan. Nu har jag missat Sverige Pussas & Kramas som jag skulle se på. Inte bara för Björn Gustafsson, Magnus Betnér och Johan Glans utan även för att forna teaterkompis Cissi är med. (Namedropping, namedropping. Hoho.)

Primal Scream - Sometimes I Feel So Lonely